mariakarlsson - my name is called religion

Mina blommor börjar dö.
Till och med garderobsblomman börjar ge upp. En garderobsblomma bör överleva en istid, men den dör hos mig. Trist tecken.
Men min allra äldsta blomma har trots allt överlevt tre år i min ägo, och det är mer än de flesta gör; blommor som människor.

What to do härnäst?
What the fuck is there to do när alla andras sanningar plötsligt blir lagar? När man plötsligt inte har något att säga till om längre, trots att avsikten med min utvandring ur garderoben inte var tänk som ett 'hej kom och hjälp mig' utan ett 'hej det har vart lite tungt ett tag men nu har det ordnat upp sig'?
Hm, tricky i must say!

Känns even more trist än blomdöden, att jag inte kan säga 'stoppnejtack, nu har du fel', eller att jag sviker förtroenden mer än vad Gud gjorde när har sa att allt skulle bli bra bara jag talade sanning.
Men what the fuck is there to do då, när jag tydligen inte själv längre kan avgöra vad som är bra för mig och inte?
Shit happens, big time, men den här gången tänker jag inte skylla på någon som helst mental jävla åkomma eller något liknande. Jag skyller det helt rätt upp och ner på mig själv.
För det är så mycket ärligare och närmare sanningen än så kan jag inte komma.
Det finns ingen alkoholism, ätstörning, narkomani, schizofreni, cancer, aids, feber eller förkylning att skylla på.
Skyll på mig för den idiot jag är, och inget annat.
Visst är det svårare att förlåta då, och jag lovar att det är än mer svårt att leva med.
Men för er är det bara att tacka för kaffet och gå vidare. Själv måste jag leva med mig själv varje dag.
And i will. Jag tänker leva i allra högsta grad, för det är den enda anledningen jag lämnade min trygga, varma och trevliga garderob.
Party party, med denna nyfunna highonlife-berusning, eftersom det är den enda berusning jag tänker ägna mig åt, för att visa min respekt.

Jag kan inte förhålla mig till opponeringar om mitt sinnestillstånd som inte stämmer överrens med proffisionella utlåtanden. Därför kan jag heller inte åta mig alla de krav som ställs för att rätta till de misstag jag gjort.
Jag är otrösterligt ledsen för vad jag gjort, jag önskar det fanns något som kunde ställa allt tillrätta. Men varken holywoodmagi, Gud Fader Allsmäktig, mirakelmediciner eller ångest kan spola tillbaka tiden.
Jag har gjort något oförlåtligt, det är jag mycket väl medveten om, och som sagt, jag lever med detta varenda sekund.
Jag förlorade något av det viktigaste jag hade i mitt liv, men å andra sidan vann jag något, om än mindre värt; even more självkännedom.
Tro för den skull inte att jag på något sätt klackar bort det a la zlatanstyle, hell no, jag våndas över att jag svikit ett förtroende som sedan förr var sargat och nu kanske aldrig riktigt blir helt igen.
Man kan inte stjäla mer från en människa än förtroendet, been there, felt that, och att sedan leva med kännedomen att just detta förtroende som man värnar om högre än kärleken till ett barn, har krossat som en äcklig jävla spindel på vandring över min huvudkudde, är inget jag tar lätt på.

Jag är ledsen, oerhört ledsen, och jag förväntar mig ingen syndernas förlåtelse, varken från Herren den jäveln eller från berörda personer.
Det enda jag förväntar mig är att det är Mig ni skyller på, och inget annat.

(jag vill återigen förtydliga att denna garderob jag lämnat inte är den hetrosexuella garderoben. I den hetrosexuella garderoben står jag stadigt kvar, dock med viss reservation.)