mariakarlsson - my name is called religion

Törnrosa har gjort det, Snövit har gjort det, Askungen har också gjort det. Vi lärde oss redan i treårsåldern att kärlekssagan är en av de vackraste och heligaste.

  På frågan om vad jag ville bli när jag blev stor kändes svaret självklart och jag svarade alltid, i kör med mina rosa vänner: ”Prinsessa!”, För vi hade vår dröm om ett rosa slott, en prins att kyssa och lycklig kärlek.

 Och kyssen kom.
Jag var 6 år, fick min första puss och besvikelsen var total.

Ingen änglasång i fjärran, inga vita duvor, inga rosenblad som föll från skyn, vi svävade inte ens en centimeter från marken. Inte ens en centimeter.

Nej, det var bara pinsamt och obekvämt. Han var inte alls speciellt kärleksfull och alla mina prinsessvänner stod mest bara och fnittrade i kuddrummet bredvid.

Där och då rämnade min dåvarande syn på kärlek, och jag valde att ligga kvar bland ruinerna ett tag för att komma över chocken.

 Drömmen om att prinsessorna skall ligga och vänta på sina prinsar och sedan tillsammans leva lyckliga i alla sina dagar var så krossad en dröm någonsin kunde bli, trodde jag.

 För när jag sedan åtta år senare, i 14årsåldern, grät mig till sömns över en förlorad kärlek som jag naivt trodde att jag faktiskt skulle leva lycklig i alla mina dagar tillsammans med, så krossades den lite till,. En tegelsten här, ett hjärta där.

 14 år alltså, inte ens en femtedel av livet är levt, och jag hade lagt ner allt vad kärlek hette.

Kärleken är död. Hoppets låga släckt. Fan, fan, fan (tack Thåström för sjukt intelligent låttitel).

Till och med på biologin, det mest påtagliga och konkreta av ämnena i skolan, baserat på fakta och vetenskap, lärde vi oss att fortplantning, kärlek i dess renaste form, är i huvudsak det enda vi lever för. Med kärlek kan vi lösa alla problem. Make love not war.

 Klart jag deppade, jag var dumpad och 14.

För kärleken var på något sätt svaret på alla livets allra svåraste frågor.

 Eller?

Krävs det kärlek för att vara lycklig? Och kärlek, vad fan är det?

Är det man och kvinna, guldring, tre barn, Volvo kombi och golden retriever? Är det fleråriga förhållanden? Kärlek som hållit sedan barnsben? Är det resistent mot till och med döden? Finns det gränser för kärlek? Och vem sätter dem? Ska regering och riksdag bestämma rätt och fel? Ska kyrkan få säga ja och nej? Ska äktenskap verkligen vara nödvändigt för att bevisa kärlek? Behöver man bevisa den alls? Riktig kärlek, har någon rätt att säga vad som är oriktigt och inte? Måste kärlek vara tvåsamhet? Handlar inte allt om individen i grund och botten?

Varför har vi gjort individen så obetydlig när det handlar om kärlek? Tror vi inte på vår egen styrka?

Kärlek till sig själv är väl ändå grundstenen för att kunna bygga upp förhållanden till vem som helst?

Kärleken är individuell, även om det, i de flesta fall, krävs två för att utöva den stundvis svåra konsten att älska.

Verklig passion för oss samman, förenar oss på ett sätt omöjligt att beskriva i ord. En känsla, en berusning, ingen vill förlora.

Men just den rädslan, över att förlora känslan som infinner sig vid den upplevelsen, förälskelsen, tar strypgrepp om kärleken, och kväver den oftast innan den ens hunnit börjat blomma.

Därför måste vi våga känna tillit till oss själva och vår egen utveckling. Vi får inte låta kärleken växa fast i oss och göra den till en vana.

Ibland måste vi, hur obeskrivligt svårt det än är, acceptera att vi fått ut det mesta möjliga av en relation och därför gå vidare.

Och visst, sorgen över att förlora någon vi älskar är söndertrasande och förlamande, men om vi istället kunde tänka på allt det den kärleken gett oss, istället för på allt vi förlorar, skulle varje relation (och varje uppbrott) vara en gåva och en lärdom.

Jag tror, att vi ofta låser oss i tanken och ser att bara tillsammans med någon kan vi känna fullkomlighet, men om vi inte känner oss fullkomliga så kan vi heller inte ge av oss själva på det sätt kärleken faktiskt kräver.

 Eftersom vi antar att det är den andra personen som utlöst förälskelsen, tror vi att det är han eller hon som är så underbar.

 Jag tror att det är vår egen kärlek till oss själva vi känner och därför tror jag inte att vi kan leva lycklig i alla våra dagar genom någon annan.

 Således tror jag att prinsessdrömmen är lika destruktiv som paradise-hotel-sex-normen, så till vida att skadan du tar av att inse att ditt liv aldrig kommer att bli mer prinsessrosa än klänningen du sparat i en låda i källaren, tillsammans med andra minnen, skadar dig minst lika mycket som att förneka att kärlek existerar och du knullar bort(fram) alla bekymmer, lagom promiskuöst.

Alltså, det är lika farligt att tro för mycket på kärleken, som att inte tro på den alls.

Att förneka kärleken och vad den kan ge, men också ta, begränsar ens liv och känslomässiga varande.

Jag kan bara svara för mig själv då jag tror att det är en tidigare besvikelse, ett förälskelsens nederlag, som orsakar en rädsla för att återigen utsätta sig för sårbarheten och nakenheten kärleken faktiskt inte kan skydda någon från och därigenom vända kärleken ryggen till.

Varför utsätter vi oss egentligen för risken att förlora vad som känns som meningen med livet?

För en naiv övertygelse om eviga, lyckliga dagar?

Är det då inte säkrare att ta avstånd från det livet och istället fokusera till fullo på sig själv? Förkasta sensitiviteten.

Jämförelsevis dokusåpans nonchalans till kärlekens mystik och intimitet.

Ett ställe där egoismen kan leva ut till fullo. Hänsynslöshet och känslolösa in-och-ut förhållanden. Sex. (Visst hör kärlek och sex ihop, men att som i dokusåpans värld basera förälskelse på erotik är dödsdömt och blint).

Att förneka kärlek är för mig en hämnd på besvikelser man utsatts för. Hämnd för att rättvisan vi alltid, så idiotiskt, förväntar oss, faktiskt låter bli att inträffa, och istället träffas vi av orättvisans stenhårda slag i solarplexus.

Andnöd, chock och besvikelse, en självklar kombination som framkallar hämndlystenhet. Men hämnd är bara en lat form av sorg. Sorg över det vi tror oss ha förlorat, men som egentligen bara lär oss livet. Som i huvudsak lär oss livet och hjälper oss, steg för steg, ned för sluttningen, bort från den uppdiktade trappan till prinsens slott, ner på verklighetens solida plattform.

Jag tror att kräver vi inget av kärleken, kräver den ingenting av oss.

Men vad vet egentligen jag? Jag är blott 18 år och nyinvigd i kärlekens stundtals hårda, stundtals underbara värld.