I don't know what i can save
I hemmets lugna vrå.
Blev en dag tidigare än beräknat, men vad gör man inte för att slippa kollektivtrafiken. Dessutom fanns där inte mycket för mig att göra i Umeå, förutom att insupa de sista ljuva stadsdofterna innan jag lämnar dem för sommaren i Vilhelmina.
Don't really know what to say. Nu när alla temporary, imaginary lovers kastats ut så har likgiltigheten ersatt dem och det, kära vänner, är aldrig upplyftande.
Det bara rullar på, inte för fort, inte för sakta, det bara rullar. Hur tråkigt som helst.
Vet inte alls vad jag ska göra, säga, tänka eller tycka. Här hemma är allt så ordinary och trist.
Jag gillar Umeå, anonymiteten och okända ansikten att le mot utan att behöva möta dem igen, för att sedan gå hem och planera dessa bröllop med.
Föreställningsvärldarna som gör det värt att somna.
Dock inte att vakna. Verkligeheten är för sorglig.
Som sagt, hemkommen och vilse. Tristessen hemma är inget jämfört med tristessen i Umeå. Ur den kommer alltid något bra. Här blir livets så jävligheter stora som solen men svarta som natten och jag bara analyserar sönder.
Nu är det däremot så illa att jävligheterna har upphört att existera så inte ens analyser finns att underhålla mig själv med.
Det finns inga läxor att göra, inga OCavsnitt att ladda ner, inga långsamma timmar framför min sepiafärgade TVbild att fördriva tid med.
SÅ, vad jag skulle kunna göra är att lägga mig att sova, men utan drömmar att drömma känns heller inte det lockande.
kissliv
Alltså, dear readers, jag är ledsen för denna falnande skrivarlåga. Jag ska se till att ställa till skandaler i helgen så ni har något att läsa om. I'm tellin ya!
Hejdå
You called me after midnight
Must have been three years since we last spoke
I slowly tried to bring back
The image of your face from the memories so old
I tried so hard to follow
But didn't catch the half of what had gone wrong
Said "I don't know what I can save you from"
I don't know what I can save you from
I asked you to come over, and within half an hour
You were at my door
I had never really known you
But I realized that the one you were before
Had changed into somebody for whom
I wouldn't mind to put the kettle on
Still I don't know what I can save you from
I don't know what I can save you from
I don't know what I can save you from
I don't know what I can save you from
I don't know what I can save you from
I don't know what I can save you from
Blev en dag tidigare än beräknat, men vad gör man inte för att slippa kollektivtrafiken. Dessutom fanns där inte mycket för mig att göra i Umeå, förutom att insupa de sista ljuva stadsdofterna innan jag lämnar dem för sommaren i Vilhelmina.
Don't really know what to say. Nu när alla temporary, imaginary lovers kastats ut så har likgiltigheten ersatt dem och det, kära vänner, är aldrig upplyftande.
Det bara rullar på, inte för fort, inte för sakta, det bara rullar. Hur tråkigt som helst.
Vet inte alls vad jag ska göra, säga, tänka eller tycka. Här hemma är allt så ordinary och trist.
Jag gillar Umeå, anonymiteten och okända ansikten att le mot utan att behöva möta dem igen, för att sedan gå hem och planera dessa bröllop med.
Föreställningsvärldarna som gör det värt att somna.
Dock inte att vakna. Verkligeheten är för sorglig.
Som sagt, hemkommen och vilse. Tristessen hemma är inget jämfört med tristessen i Umeå. Ur den kommer alltid något bra. Här blir livets så jävligheter stora som solen men svarta som natten och jag bara analyserar sönder.
Nu är det däremot så illa att jävligheterna har upphört att existera så inte ens analyser finns att underhålla mig själv med.
Det finns inga läxor att göra, inga OCavsnitt att ladda ner, inga långsamma timmar framför min sepiafärgade TVbild att fördriva tid med.
SÅ, vad jag skulle kunna göra är att lägga mig att sova, men utan drömmar att drömma känns heller inte det lockande.
kissliv
Alltså, dear readers, jag är ledsen för denna falnande skrivarlåga. Jag ska se till att ställa till skandaler i helgen så ni har något att läsa om. I'm tellin ya!
Hejdå
You called me after midnight
Must have been three years since we last spoke
I slowly tried to bring back
The image of your face from the memories so old
I tried so hard to follow
But didn't catch the half of what had gone wrong
Said "I don't know what I can save you from"
I don't know what I can save you from
I asked you to come over, and within half an hour
You were at my door
I had never really known you
But I realized that the one you were before
Had changed into somebody for whom
I wouldn't mind to put the kettle on
Still I don't know what I can save you from
I don't know what I can save you from
I don't know what I can save you from
I don't know what I can save you from
I don't know what I can save you from
I don't know what I can save you from
Kommentarer:
Trackback