i know that i just don't know
The nights people. Sånna nättter man är less på nuet, men som jag därikring februari kommer ångra att jag inte tog bättre vara på sommarnätterna.
Always the same.
Just nu i nuet så är det en lättare känsla av ångest; inte det gamla vanliga betongtäcket, utan snarare ett nytvättat lakan.
But still: ångest.
Och musiken sedan, som små jävla fragment av då. Alla möjliga då.
Och den givna känslan är förtås saknad, inte längtan efter vad som komma skall. Pessemismen är för hårdhudad för att ens reagera på mentala knivhugg; framtiden är bara påhitt.
Kvällar som denna har jag svårt att leva efter att både förr och nu inte existerar att all. Kvällar som denna har det som hänt hänt och det som komma skall har inget trevligt att komma med.
Nuet är ett riktigt jävla sleepingpill som bara för mig att önska mig en överdos.
Godnatt.
Dessa då:n (vi skiter i grammatiken okej?) som inte riktigt kan hålla sig undan och som bara keeps rubbin' it to my face; allt man förlorat.
Just nu har jag absolut inget till övers för tron om att relationer tar slut när de inte har mer att ge. Ikväll ser jag bara det som var fel och som man skulle kunna göra rätt. Åtminstone bättre.
Ikväll så är filmromantik det enda som existerar och mitt blåögda jag tror gånger som denna att de väntar på mig somewhere out there.
Farligt. Mycket farligt.
Det är inte helt utan att man känner sig jävligt värdelös när man jämför sig med Vivian Ward (och nej, inte det förflutna som prostituerad, utan hennes nuvarande liv som Cindy- fuckin'- rella) eller Paula Pokrifki som får sin jävla officierare och gentleman, eller orginalAskungen eller Törnrosa eller Snövit eller vafan Rödluvan har väl också gift sig antagligen, men någon prins eller riddarjävel.
Det är inte helt utan att man gråter av saknad av de sånger som förmodligen aldrig kommer att skrivas om mig. TYP the anchor song. Varför skriver ingen en sån otrolig jävla text till mig?
Dör jag (kanske inatt) ska jag har den på begravningen. OCKSÅ.
I miss you I miss you I miss you.
Jaja, nån dag, nån gång, nån stans.
Ja jebene, det är mörkt ikväll. Lika mörkt som i oktobernatten.
Hejdå
Always the same.
Just nu i nuet så är det en lättare känsla av ångest; inte det gamla vanliga betongtäcket, utan snarare ett nytvättat lakan.
But still: ångest.
Och musiken sedan, som små jävla fragment av då. Alla möjliga då.
Och den givna känslan är förtås saknad, inte längtan efter vad som komma skall. Pessemismen är för hårdhudad för att ens reagera på mentala knivhugg; framtiden är bara påhitt.
Kvällar som denna har jag svårt att leva efter att både förr och nu inte existerar att all. Kvällar som denna har det som hänt hänt och det som komma skall har inget trevligt att komma med.
Nuet är ett riktigt jävla sleepingpill som bara för mig att önska mig en överdos.
Godnatt.
Dessa då:n (vi skiter i grammatiken okej?) som inte riktigt kan hålla sig undan och som bara keeps rubbin' it to my face; allt man förlorat.
Just nu har jag absolut inget till övers för tron om att relationer tar slut när de inte har mer att ge. Ikväll ser jag bara det som var fel och som man skulle kunna göra rätt. Åtminstone bättre.
Ikväll så är filmromantik det enda som existerar och mitt blåögda jag tror gånger som denna att de väntar på mig somewhere out there.
Farligt. Mycket farligt.
Det är inte helt utan att man känner sig jävligt värdelös när man jämför sig med Vivian Ward (och nej, inte det förflutna som prostituerad, utan hennes nuvarande liv som Cindy- fuckin'- rella) eller Paula Pokrifki som får sin jävla officierare och gentleman, eller orginalAskungen eller Törnrosa eller Snövit eller vafan Rödluvan har väl också gift sig antagligen, men någon prins eller riddarjävel.
Det är inte helt utan att man gråter av saknad av de sånger som förmodligen aldrig kommer att skrivas om mig. TYP the anchor song. Varför skriver ingen en sån otrolig jävla text till mig?
Dör jag (kanske inatt) ska jag har den på begravningen. OCKSÅ.
I miss you I miss you I miss you.
Jaja, nån dag, nån gång, nån stans.
Ja jebene, det är mörkt ikväll. Lika mörkt som i oktobernatten.
Hejdå
Kommentarer:
Trackback