i can't be more than sorry
You can make brave decisions
Before you crumble up inside
Spend your time asking everyone else's permission
Then run away and hide
Irritationen har lagt sig. Jag tar inte tillbaka den men jag skyller på den uteblivna sömnen.
Fast nej. All irritation har inte alls lagt sig. Roten, the core, kärnan, whatever, den finns kvar. Den ligger och myser mitt inre, den jäveln. Men jag hoppas det är en del av mitt naturliga jag, min kropp och mina hormoner, inget som tänker bosätta sig där så jag behöver ta tag i det. Att den ingår i min menscykel, som jag förövrigt hatar, för mina ägg väljer alltid att rinna ut lagom till helger man inte vill ha dem någon annanstanns än i äggstockarna.
Äsch, en liten blodig parentes, åter till frustrationen:
Jag är så satans less på att ta tag i saker, när det inte finns något att ta fast i. När det är något som man måste ta fast som är lika lättfångat som luft.
För så är det; min frustration grundar sig på något som förmodligen är lika jävla livsviktigt som luft, men lika svårt att ta tag i.
därför orkar jag inte försöka få fast det och ta tag i det.
För övrigt vet jag heller inte vad jag ska göra när jag väl fått tag i det, om jag tar tag i det.
Helt spontant skulle jag spotta på det, men mitt numer välutvecklade sunda och ärliga förnuft skulle få mig att räkna till tio, sätta mig ner, prata uuuuut och sedan lägga det bakom mig.
that's it.
asfihaldihfakjdf.
nu ska jag fika med familjen. kära familjen.
sen johanna. kära johanna.
Men jag saknar maja. så mycket så mycket och jag är så glad att hon är tillbaka.