mariakarlsson - my name is called religion

Har tänkt på den här bloggen en hel del, och bara det i sig är rätt skrämmande, men jag utvecklade rätt tidigt ett beroende att göra verbala utvik över internet så jag skyller på det. 

Hursomhaver

Mycket har hänt sedan sist. Tänkte därför presentera mitt nya jag. Tidigare inlägg var en halvdan introduktion i mitt lite vilsna liv, men här kommer Jag som ny.

Sebastian Lönnberg, min äkta hälft (inte, men nästan) sedan 4 år tillbaka, har gått ifrån mig.

Nej, rikigt så dramatiskt är det inte, men som jag längtat att skriva de orden!

Vi har iallafall, efter 4 års lite småpatetiskt, men underbart på sitt sätt, förhållande insett att skilda vägar, är de bästa vägar.

Helt skilda vägar kan vi dock inte gå då Vilhelminas areal och invånarantal inte tillåter detta. Det är praktiskt taget omöjligt att inte träffas.

Men självklart också för att vi inte vill gå helt skilda vägar. Han är min absolut bästa vän

och har nog bidragit allra mest till min fantastiska blomstring i de tidiga tonåren. Utan honom hade jag förmodligen fastnat i trettonårs träsket, då självdestruktivitet (a.k.a desperation i renaste form) var det coolaste man kunde hålla på med. Utan honom hade jag förmodligen fortfarande blAndAt sTolA åKk smÅ bOkstÄveL *HiHi*.

och mycket mycket annat som jag inte orkar ta upp, men som är väldigt viktigt.

Lite för mycket tjafs och lite för mycket velande var droppen som fick bägar'n att rinna över

men att ytspänningen på vattnet i 'n dan' bägarn var så pass stark  var definitivt rädsla för ensamheten, och jag tror att hade vi vart lite modigare hade det tagit slut betydligt mycket tidigare.

Mn nu, lagom till sommaren, då båda är hemvändare och  har vänner och familj nära så insåg vi väl båda att det helt enkelt var dags. Ingen är bitter, båda är glada och lättade.

Nu kan vi umgås och ha riktigt jävla roligt istället fär att tänka på vilken ställning det blir när vi kommer hem.

Absolutely lovey! :)

Forsättning följer hörni, nu är det dags att krypa till kojs.