mariakarlsson - my name is called religion

av någon jävla anledning är jag på jättejättejttej'tte'tj'eje'tjö dåligt humör.

Nu sitter jag på bussen hem istället för bussen till Luleå.
Gårdagskvällen var asnice men gav dålig utdelning. Jag skyller helt på frisyren.
Och på att alla människor var på fel klubbar eller i fel städer.
Därför borde jag åka till Luleå där jag vet att det finns.. utdelning. Men jag är för bakis och sur.
bbakis/angryutdelning vore iofs nice MEN NU ÄR DET FÖRSENT. fittapa.

Därför sitter jag och är sund och resonlig (utåt) med min bästa vän och hennes hund på bussen hem.
På en lördag.  Funderar på att bli full ikväll. om vi inte har filmmys eller något annat trevligt.

äsch. Åh. Hejdå

Frös om fötterna och ryckte åt mig ett par sockar i mörkret.

Jag tänkte skriva att det vore coolt att ha en sån stortå, men det vore det inte alls.


P.S. Jag ska aldrig mer dricka kaffe.

Jag klippte av mig håret!!!
på två sidor av huvudet. Det är ganska tofsigt. Som i fantareklamen.

Nu ser jag ut som 2004........................................... Ett bra år, Då.


Försökte ta lite bilder, men på varenda bild gjorde jag en *tItTaR bOrT*
Såhär:



2004 + skolkatalogen 2002 = år 4006. Jag är sjukt före min tid.

Vill ni ha en söt bild också?



Det är jag på bilden. På bilden på bilden också. Sjukt gulligt.

Vill ni ha en bild på något jag hittade i duschen också?



Hahahahahaahaha!!!!! VAD ÄR VAD?! Bokstavligt talat (bokstavligen? Ordagrant? Jag menar literally. Engelska är ett mycket bättre språk) alltså.
Vad är vad och vad är lår? Och om det är mitt ben, varför är då armen en kilometer bort?
*fReAk oF nAtUrE*
Nej. Jag är ett monster. Ett little Lady Gaga-monster.


Jag har jättemycket att göra imorgon. Jag har druckit 4 koppar kaffe idag.
Kommer sitta och fjanta mig med min webcam i flera timmar.
herrah!

Det gäller att komma ihåg att när en är arg eller besviken så bottnar det i en själv.
Om någon kanske inte vill göra något för att en sa att denne inte skulle göra det men sedan ber en om det och denne säger att det är för ens eget bästa denne inte gör det och en blir ett slags arg så är det inte på den, utan på en.
En är faktiskt bara tacksam, men det döljer en bakom en massa missriktad illvilja och besvikelse och det ber en om ursäkt för. För en bryr sig ju väldigt mycker om den och vill inte förstöra vad som finns kvar att inte förstöra.

Usch. Tycker inte om att förlora. Tur att SAIK verkar vinna phett.


Saker som verkligen, verkligen glädjer mig:

-Att Jimmie Dr. Sloan Ericsson äntligen fick göra mål, och det mot Timrå.
-Att Linnea kommer till Umeå imorgon och vi ska dansa djävulen med alla djävulskt bra människor. Sen ska vi mysa djävulen här hemma.
-Att Stina är i Skellefteå på lördag. Jag också. Då ska vi prata om djävular.
-Att mina pojkar ska umgås djävulen samma helg som Sanna och gänget ska klubba djävulen i Umeå.
-Att jag har världens bästa listor på spotify
-Att jag är klok, rolig, snäll, snygg och awesome.

Post uppdatering#1: Jag dödsljög visst. Skellefteå var inte alls på väg att vinna phett. Det stod 3-3, tredje perioden med 2 minuter to go.
Nu vann de förstås ändå. På straffar. Puss Lehtonen. Och Hadelöv. <3

Jag kan vara så jävla mest av allt för att jag är så bäst på allt.
Liberationday, hej påre!


Asma fick åka akut till Lycksele för operation och jag är så jävla upprörd och arg på vilhelminas värdelösa organisation.
Hur fan kan det vara så jävla svårt med något sorts samordning?
Hon kunde för fan DÖTT medan ni slussade runt oss mellan telefonnummer hit och åt helvete, jävla idioter.


Jag behöver en organiserad och engagerad själ från Umeå universitet som kan hjälpa mig sätta ihop en sjukt cool och bra grej. Eftersom jag inte tillhör varken något universitet eller organisation så behöver jag lite hjälp.

Jag önskar jag fortfarande kunde tycka det var okej att citera låttexter.
Då skulle jag bland annat citera vissa rader ur I'll follow you tonight och Indestructible.
Men nu är det lame och jag är för gammal (snart trettio! Då blir det fÄzT!) så jag låter bli.

..och när jag väl är inne på det spåret så kan jag lika gärna:

Fas ett känns relativt överstökad. Det känns nödvändigt för fas ett att överlappa fas två (och kanske också, mången gång, fas tre).

Var full i dagarna tre (varierar förstås..). Ha 'kul'. Ignorera OCH känna allt på samma gång. De få bakistimmarna innan återställaren skall ägnas åt att umgås/ringa och grina. Man uppskattar uppskattning bara för att kunna tacka nej för att de aldrig någonsin kan mäta sig med något tidigare upplevt.

Fas två: Förstå, men med fortsatt ignorerande av vad som verkligen gäller.
Väldigt kreativ, idog och produktiv period, och då bara för att slippa tänka.
Samtalen ändras från oförståeligt bölande till resoneranden.
Mest signifikant för fas två är den patetiska och väldigt rörande perioden av att bryta ihop av allt som påminner om.
'...frukost. Jag kan inte äta frukost för vi åt..'
'Å nej, säg inte 'och' för det brukade vi säga i våra meningar'
'Hej! Trevligt att träffa.. Nej! Du andas. Då kan jag inte vara i närheten av dig för det påminner mig om..'

Fas tre: Först och främst: stalking. Det är ingen som vågar erkänna det. Alla gör det.
Vänskaplig och nyfiken stalking, men likväl stalking. Och om någon säger, i all vänskaps mening; 'Vet du vad jag hörde..' Så rycker man på axlarna och säger att alla människor är fria att göra vad de vill sen går man hem och grinar.
För det andra: hävandet att allt är okej.

Det blir aldrig okej. Inte om det var på riktigt. Inte ens om man var 14 år då och är 80 nu.


Bara så ni vet är jag mitt i alla faser.
Stunder som denna då jag kan se objektivt på det uppskattar jag.

well then. överlevde nästan att komma hem.
ska skjuta mig i huvudet och kolla på out of africa.

Man tänker sig mycket. Särskilt jag.

Jag tänker mig att tjejen bakom mig på bussen sitter och läser vad jag skriver.
Hej tjej!
Jag tänker mig att jag borde lyssnat på tips om att inte köpa en liten värdelös jävla fittdator som inte ens läser dvdskivor.
Jag tänker mig att den här resan inte alls är i närheten av så fruktansvärd som jag förut tänkte mig att den skulle vara.
Jag tänker mig att jag kommer att överleva de tre dagarna hemma innan jag åker vidare på nya äventyr.
Jag tänker mig att jag har de bästa vännerna i hela världen.

Eller nej. Det vet jag att jag har.
Jag vet också att jag är bäst.

..Då jag inte är en skvätt galen i en kokong så är jag bäst.

Jag sov av och till. Fram och tillbaka. Spelade pingis på köksbordet med gamla glasögon avsedda för halvblinda. Åt en god middag och skrattade så jag fick ont i magen. Firade att Martin fisit inför Kicki för första gången. Han är världens gladaste människa. Fastän han är ny sedan igår. Försökte få spaghetti att resa genom näsa och mun och kvävdes lite. Förlorade i kortspel. Outade kickis rapfobi. Summerade den här sjuka, sjuka, sjuka helgen. Hälsade på nya människor som kommer och går. Gick till Ica och köpte chips och saft. Kollade Bernard och Bianca och Never ending story i en pöl i Kickis säng. Fascinerades över hur många kroppar dom får plats på en så liten yta. Älskade mina vänner, nya som gamla. Kände tacksamhet för en stund mitt i allt det andra. Konstaterade att jag är bra på att vara människa i ett tillstånd jag tidigare aldrig upplevt. Känner mig livrädd för att åka hem. Provade en abtronic. Överväger erbjudanden om förändring.

Om det finns en muskel som gör att man inte hör av sig är min sjukt vältränad nu. Träningsvärker gör den också.
Så pass att jag tror jag kommer tappa den när jag kommer hem. Det kommer inte att fungera.
Vägrar 'skita i någon'. Så jävla värdelöst förslag. Jag hatar ju att bajsa. Dessutom oroar jag mig. Undrar saker hela tiden.

Vad är det för färg på någons tröja idag?

jag undrar om någon ätit innan de somnade. så fortsätter jag fundera övar frukosten.
jag kommer dricka jalla, sedan somna om. tills vidare.

Drömde drömmar om saker. Vet inte vem jag ska berätta dem för.
Vet att det fanns någon som lyssnade på dem fastän det är ganska tråkigt att lyssna på.
Det var fint.

Gänget gick ner till stan. Jag försöker sova.
Ska duscha och sova lite till innan det är dags att röra sig mot ön.
Vi ska vara en pantmaskin. Jag vet inte hur det ska gå till men vi lyckades ju vara en sopstation igår..

Den där festen känns ensam. Även om det skulle vart lika ensamt innan så känns det än mer ensamt nu.
Att uppleva något utan att kunna berätta det för någon särskild känns meningslöst.
..än fast jag upplevt en legendarisk och episk helg med fantastiska människor jag verkligen, verkligen älskar.

Det enda jag vill veta är vad man äter till frukost en dag som idag i något annat land.
Även om jag kanske kan gissa mig till det så vill jag veta säkert.
Det är det enda jag kan tänka på. Frukost.

Hej.

Jag har inte ätit något särskilt idag. En rostad lingongrova med ost och ett par chokladkakor från euroshopper. (och strips, men mer om det senare!)
Efter det pratade vi mest, jag och dem. Jobbigt och fint. De är bra. Faktiskt de bästa. Drack kaffe för första gången på väldigt länge också. Blev väldigt darrig.
Åkte till min syster vid åtta, inte särskilt sugen på någonting. Ny våg på scharinska, vilket jag var inställd på men det vart tal om maskerad. Introducerades för nya människor och kände att jag inte hade så mycket att komma med. Bar allt utanpå och kände mig trist.
Efter stormigt och blixtsnabbt resonerande kom vi fram till att vi skulle till maskeraden och vara sopor.
Jag bestämde mig för att vara med på det och inte sitta hemma och låta bli att höra av mig.

Vi klädde oss i sopsäckar och målade oss med akrylfärg. Slängde ned alla sopor vi kom åt i kläderna. Krossade ägg i håret och smetade banan och ketchup i ansiktet. Att lukta illa var viktigt.
spelade lite pingis på köksbodet och skrattade tomt. Cyklade mot stan och blev trött i benen. Det var en hund med också. Söt som fan.

Alla tittade på oss och skrattade. Vi tog ettans buss mot carlshöjd. Hoppade av vid kyrkan innan viadukten där man skejtade en gång.
Vi hade ingen adress men vi hittade en övergiven kundvagn och mer sopor.
Stoppade på oss allt.

Väl på festen blev vi stjärnor. Dansade mycket till spice girls, hanson och dubsteplåtar.
Låtsades vara intresserad av värdinnans liv för att kunna sneaka till mig martinidrinkar. När vi samlade tomburkar så samlade vi också fulla ölburkar.
5 minuter innan sista bussen gick var jag och en tjej på toaletten (!!) och fick presskissa för att hinna.

vi hann, mot alla odds.
Hämtade cyklarna på vasaplan och blev sugna på strips.
samlat på oss),
I kön stod Jesper Blomqvist. Jag gick fram och sa hej. Han skrattade. Ihjäl sig.

åt upp stripsen och spottade ut en lökring dåå den var för varm och rå.
Underhöll en idiot med historien bakom utstyrseln.

Cyklade hem. Vi sjöng. Skrattade. Sorterade soporna i vardagsrummet.

Varenda stund ville jag ringa. Varenda stund ville jag berätta om allt. Varenda stund fanns du där och skrattade med och åt mig.
Det var fint och fruktansvärt.

God natt. Kramalama.

Man vaknar tidigt, dag efter annan och känner sig tom och fri. En värdelös cocktail av känslor.
En bakfylla som varar i i flera år.

Från ingenstans dök Lindbäck upp i min telefon och frågade om jag ville äta kött.
Det är klart jag vill äta kött med honom! Aldrig har väl där funnits en bättre dag för kött?
I denna stund står han i en systembolagskö och köper vad han tror är mitt favoritvin.
Kött, vin och ihoppackning av hans Umeåliv. Det är så symboliskt rätt att jag vill fälla en liten tår.

Därefter ringde min Bult och sa att vi borde bli 'N sync efter alla gånger vi missat varandra.
Hos honom skall jag vara och vara. Leva och låta bli att dö.

Jag älskar det, mitt i allt. Jag älskar när människor vet när de ska höra av sig för att ta hand om mig i precis rätt tid.
Så nu sitter jag på bussen mot Umeå. Med min nya lilla dator som jag köpte för att ha kontakt med folk.
Vad onödigt det känns. Onödigt och dumt men ändå så bra.

Vem hade kunnat ana att natten då det var 55 dagar kvar till något fantastiskt skulle komma att övergå till en dag då det inte är några dagar kvar till just ingenting?
Det är så jobbigt och nödvändigt och oifrånkomligt och fel och rätt och idiotiskt och ont, så förbannat ont och dumt att jag inte känner någonting alls.
Det enda jag tror jag orkar känna är:
-Vad jobbigt med allt administrativt.
-Hur ska jag hatera att jag kommer att ångra mig?

Om två timmar är jag framme. Då ska jag träffa en syster som inte är min men ibland känts som min alldeles egna.
Storkukis vad jobbigt det kommer att bli.