mariakarlsson - my name is called religion

Å. Göteborg. Jag vill gå till alla torg; hälla ur mig all min sorg; köpa äpplen i en korg; bygga borg. Stanna kvar, gå till bar, allt jag har ger och tar. Impulsen att köpa korv växer by the second. Tur att bussen snart kommer. Relativt tur. Relativ tur, till stockholm.

In i mitt synfält trillar man. Män.
Jag bara tittar på dem. Jag varken slickar eller petar på dem.
Jag nöjer mig så. Då. Ju.
Jag petar nu näsan, utan att fynda. Eller skynda.

Jag skrev precis den dikten till er! Jag kallar den 'sommarregn i morgondis'

I morgon åker jag åter tillbaka till Stockholm. Det gör mig nervös. Aftonbladet gör mig nervös. Södra Sverige gör mig nervös.
Väldigt nervös.
Jag älskar nämligen inte dö. 
Varför varnar man för snökaos då det bara trillar lite snö? Varför lär man sig aldrig, här nere, att byta däck i tid? Eller att köpa vinterdäck över huvud taget? Varför kan man inte manövrera lite snöflingor? Varför stannar trafiken? Varför kör ni bilar, då ni inte kan? Å. Lägg av. Åk hem. Försvinn.

Tar jag mig välbehållen hem.. Låt mig, förresten, omfrasera: När jag välbehållen tagit mig hem, ja, då hoppas jag på samkväm med Hockey. Tänk bara, vad trevligt det vore!

Nu ska jag njuta av min sista kväll med bruttorna, för denna gång.
herrah

Det vilar nåot sakralt över TV4as sorry excuse till onsdagsunderhållning Bonde Söker Fru här i kadettbyn.
Detta skall firas, denna kväll med knytkalas hos grannen här i hus 7.
Jag gjorde mig fin. Det kändes tvunget.
Min tid som grön var kort och intensiv, men it all came screaming back to me i veckan. Och inte bara memory-wise heller! Bröder har hört av sig, systrar har ringt, återföreningar planerats.. osv.
ALLT. Dessutom känner jag människor här. Den militära världen är så jävla liten.
Att göra sig fin kändes därför tvunget, för att häva min återvunna kvinnlighet. Att bli utstirrad räcker inte.
Minor födelsedagskalas för Kd Jonsson väntar dessutom. (förtydligande för er icke-kamouflagefärgade hjärtan; KADETT Jonsson, för fan inte kristdemokrat Jonsson!)

Hurra!

Hej pållarna!

Idag sov jag lite längre än tänkt. Detta skyller jag på dödsåskan inatt och den döde kinesmannen i mina drömmar.
Vaknade då mina mammor kom med lax, ärtor och potatis. Med dillsås!
Till efterrätt fick jag minsan krigshunden Vilja att förbarma mig över. Haha!
Hon är inte så gossig. Faktiskt bara vild. Dessutom lystrar hon bara till kommandon på skånska. Jag är inte så duktig på skånska..


Vad mer?
Jo, det känns att jag har en kropp. Var på gymmet igårkväll (HEHEHEHEHE) och körde ett rygpass med StinaBella.Det känns i ryggen. Men framförallt i hela kroppen.
Jag spände mig som FAN. Vet ni hur stora och starka grabbarna är?! ....(hehehehhehehHEHHEHE)

Jag är en liten kändis här. Jag är den civila, f.d. säktjejen alla gillar att stirra på. Bor på bottenvåningen med enorma insynsmöjligheter. Går omkring i underkläder bara för att. Och inte kronans! Utan rosa spets!
HahahahahahHAHAHAH!
..............................................................Nej. Det gör jag faktiskt inte................................................JO! HAHAHA!............................................nej............................................................

NU ska jag skriva ett tal till mannen. Männen på F21. HEHEHEHEHHEHEHHE
men å hejdå!

Öde. Varför är det ett så i min värld nedsvärtat ord? Destiny är inte det. I övrigt har jag saknat samvaron på bussar. Alla outtalade livshistorier. Livsöden. Jag tycker lite synd om 16åringen intill. Hon behöver röka. Hoppas hon känner min mentala omfamning och slutar hata mig och min vite general. Jag är inte här för att göra mig ovän med någon med så vackert hår. Faktiskt. Inte idag. Vidare åker vi nu, genom ett regnigt Sverige. Jag saknar faktiskt sällskap. Någon med ord till mig.

Det väntade sms:et dök upp. Sms:et som försatt min plan ur verket. Sms:et med dåliga ursäkter och lama bortförklaringar.
Det inte helt utan att jag lackade ur och ringde upp. Med min kvinnliga list och grötiga "morgon"röst så infann sig Nils på min trapp kl 21, med en uppenbar nervositet han trodde sig gömt bakom tredagarsstubben och den påtagliga bakfyllan. Han är svag för mig, det gillar jag. Han gör som jag säger. Jag gillar makt.
Dessutom tillbringade vi mer än tolv sekunder tillsammans. Det var trevligt. Jag var tråkig. Jag tror aldrig jag vart så tråkig någonsin faktiskt. Kan ha något att göra med uppvaknandet, och det är faktiskt Nils fel.

Trevligt var det i vilket fall som helst. Det var en hel menscykel sedan jag träffade honom senast.
Vi borde träffas oftare Nils! Ta ett glas vin, äta glass och titta på pretty woman! Då ska jag vara lika rolig som jag brukar vara. Så kanske vi kan träffas då jag inte blöder ur mitt underliv? Varför träffas vi bara då? Va? Tänk på det och ge mig svar så fort som möjligt. Typ senare idag.


Nåväl. Storyn, as promised:
En dag då jag åkte hem från skolan läste jag metro med sådan inlevelse att jag missade min hållplats och hamnade i barkaby.
'Lika bra att utforska denna för mig exotiska förort'  tyckte jag och hamnade mitt i barkaby handelsplats där IKEA oblygt tornade upp sig.
Valsade in, tittade runt och förnimmelsen om Nils avundsjuka för mina nya kuddar kom över mig.
Detta i samband då jag tvivlade över meningen med livet; målet i mitt liv; Ska jag någonsin kunna rädda världen?
Det är ett jävligt tungt åtagande. Ännu tyngre då jag tvivlar på mig själv och önskar att jag tjänade pengar på att lägga ut bilder på bloggen på min lunch istället.

Så vandrandes mellan Lillesand, Mongstad och Melbu i manodepressivt tillstånd snubblade jag över GOSA VÄDD: En kudde för magsovaren.

Jag råkar veta att Nils sover på mage. Det är sånt vi pratar om. Det är vad vår vänskap är baserad på. Samtal om sömn.
Jag vet också att livet drabbade Nils på ett otrevligt sätt. Detta tog jag mig friheten att översätta till 'Nils värld är lite trasig och behöver lagas.'

Så jag köpte tre kuddar. För magsovaren. Helt utan anledning. Och vipps! Jag har räddat Nils värld.
Nu kan han sova gott om nätterna, på ergonomiskt anpassade kuddar. Nu kan han vakna och istället för att kämpa mot  känslan av att hoppa från broarna, känna att där finns minsan människor som bryr sig. Att livet inte går sönder för att det inte alltid blir som man tänkt sig. Nu kan han vakna med vetskapen om att jag, Maria, lyssnar, stöttar, hjälper, bryr mig.

Maria finns. För Dig. Och Dig. Och Dig. Och bryr sig.
Namasté.


















haha. hahahahaha. HahahHAHAHAHAHAHA!!!! OFTA?!
Det var ju såklart bara för att jag ville hångla.

Hej älsklingar.
Jag fick ett gulligt sms från min gröne broder i arm tillika djupt älskade civila vän igår. Det löd: Fan Maria. Hoppas allt är bra, att du har mycket sex, livet leker, att solen skiner på dig var dag och att du tänker på mig för jag tänker på dig.

Jag älskar dig! Jag saknar dig!
Men jag har inte mycket sex. Jag har inte ens sex. Alls. Det är inget jag lider av, så var lugn. Det är by choice.
Snart två månaders avhållsamhet, hörni! Inte illa avhållet.
Istället för att ha sex så peppar jag inför mina tolv sekunder med Nils i morgon. Tolv sekunder som är allt annat än sexuella. (nu höll jag på skriva seksuella. Det är en sorts stressdyslexi som yttrar sig ibland. Läss, utväckling, pansionär är andra exempel. Dumt.)
Fan, så mycket har jag inte sett fram emot ett par sekunder tidigare! Jag är till och med lite nervös. Hihihihihihihihiii vad skojsigt det ska bli. 
Jag vet iofs att Nils är oberäknelig. Sannolikheten att ett sms trillar in i min mobil med texten 'jag måste fan slagga. Kan vi ta det någon annan dag?' är stor. Fingers crossed, bön till alla gudar jag känner till och visualisering av genomförandet är vad som gäller nu.

När det är över ska jag berätta allt för er. Det är jävligt skojsigt! Ni kommer att gilla storyn!
Den enda som är införstådd i denna förbaskat nogranna planering är Maja. Hon fanns i mitt öra då idén föddes.
MOahahhahahah. Gud vad roliggggtttttt!

................................................................ Om Joey var här skulle han nog säga: The sky is blue Maria and I had sex yesterday
Seriöst. Peppa för tolv sekunder?!  Två månader gott folk. Två månader...

Jag fattar inte varför människor är ute och slamsar på fredagar? Jo, det gör jag. Det är skojsigt, socialt och omväxlande. (förutsatt att man inte bor i ett samhälle med 3000 invånare och två uteställen)
Men jag föredrar qualitytime med mig själv. Att krypa ner i mjukisarna från östersunds sjukhus, dra på sig tjocksockarna och sticketröjan och krypa ner under filten.
Att få umgås med den jag älskar högst på denna jord, utan att göra något särskilt och se ut hur som helst, säga vad än som faller mig in och

Haha, shit! Den meningen låter jag vara oskriven, för precis nu så basunerar Klara Zimmergren ut att singellivet inte är något party. Ett heltidsjobb där lönen aldrig betalas ut. Hennes längtan efter någon att ligga i en dubbelsäng och hålla någon i handen.
Älska sig själv, uppskatta sin ensamhet och inte förrän då kan man träffa någon på sina egna villkor.
Att ensamhet och sorg går hand i hand och att allt slutade lyckligt då hon träffade sin älskling.

Ja jädrar, Mia. Jag gillar dig. MEN det går ju inte att påpeka nog ofta att känna ensamhet och att vara själv är två väldigt, väldigt olika företeelser. Jag känner mig inte ett dugg ensam. Inte ikväll åtminstone. De gånger jag känner mig ensam är det mina brudar jag saknar; mina nära, nära vänner. Inte någon att hålla hand med.
Jag har dessutom svårt att sakna någon som inte finns. Att längta efter någon som inte existerar.

Nåväl. Jag orkar inte orera om det.
Vet ni vad jag ska göra ikväll?
Titta på Robins
Titta på Idol
Titta på Doobidoo
Titta på Världens konflikter
Lyssna på Fredrik Härén, Mia och Klara, Dolph Lundgren, Annika Söder, Margot Wallström m.fl på P1 sommar.
Titta på Tinkerbell, Horton who, Vicky Cristna Barcelona.
Gud vad jävla underbart. Och jag känner mig inte ett dugg ensam. Jag känner mig älskad av den viktigaste människan i mitt liv.

Haha. hahahahaha. Hahahahahaha!! HAHAHAHAHAH!!!
JAG ÄGER TOLV SEKUNDER AV NILS LIV!
Tolv sekunder han sent ska glömma. Moahaha!

"trevlig helg" Nils!

Jag plågade mig just igenom ett stycke bonde söker fru. Och för att i ord illustrera vad jag känner för det programmet tänkte jag använda mig av ett riktigt kraftuttryck; fy farao!
Jag klarar inte av skämmisTV utan sömn.

Nåväl, dagen blev inte alls så tokig, trots svår sömnbrist.
En annan har ju trots allt levt många dygn utan vidare sömn. En annan är ju trots allt jävligt rutti.
Inget särskilt hände. Anlände till skolan; levererade, representerade, penetrerade.
Åkte hem.
Slut.

Var på jävligt bra humör utan just någon särskild anledning. I och för sig var det ju trevlig att jag KLARADE TENTAN!!!!!!!!!!!
*sInG hAlLeLuJa sIng iT sInG HaLleLujA* .......
Däremot svänge det till och jag blev fasligt labil såhär mot kvällskvisten. Nu är jag på dåligt humör.
Jag borde sova. Sannerligen. Men jag vill inte somna och vara arg på ingenting. Allting.

Därför måste jag skriva såhär: men FY FAN ändå vad förbannat irriterande det är då det lilla, lilla, pyttelilla fragment av det där om än bara uppdiktade men ändock förbaskat trevliga bara raseras. Försvinner. Elimineras. JAG ÄR SÅ JÄVLA DÅLIG! ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHHHHHHHHH!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! KUK! och fitta.
FAN! faNNNNNNNNNNNN!

Åh godegud vad jag är sugen på leverpastej!
Jag skulle vilja trycka ett helt paket med de där svarta pluttarna i. Jag vill förvisso inte ha de svarta pluttarna, de skulle jag pilla bort. Men jag tycker mig minnas att det var halva nöjet. De lämnade klädsamma hål efter sig.
Åh leverpastej. Lever. Pastej.
.........MM!

Nåväl, jag tog det något idiotiska beslutet att hoppa sömnen; att helt enkelt skita fullständigt i att sova inatt.
Argumenten jag övertalade mig själv med är: Jag sov lite för länge idag, ska upp tidigt i morgon. Jag har cola, kaffe, karra och snus (vore bra om det hette knus i det här fallet. Jag är något förtjust i alliterationer), I'll be fine.
Det här är något som händer förödande ofta. Eller nej förresten. Det har hänt förödande ofta.

Återfall inatt. Känns långt åt helvete för dåligt.

Jag kommer vara så satans grinig i morgon, vilket är veckans underdrift. Jag kommer vara helt fruktansvärd mot min omgivning.
(Jag ser dessutom ut som nån Ork skitit ut mig, trampat på mig, tuggat lite på mig och därefter kräkts ut mig. Och jag har mens. Och som jag luktar sedan? Det är inte klokt vad jag kan utsöndra dofter som får hela skogar att dö ut! Bananflugorna bor på mig.
Aileen Wuornos framstår som miss universum i jämförelse. Jag utlovar bild på fredag, då jag gissar jag funnit självdistans nog)
 Därför är det bra att jag i natt utarbetat en fullständigt briljant idé om en kupp att falla tillbaka på då humöret tryter. (jag kommer att misshandla mig själv imorgon för att jag använder orden briljant och tryter på fullt allvar)
Den innefattar allt som är bra.
Finansiering, tidsplan och list är vad som behövs för att få det att klaffa. (klaffa......)
MOAHAHAHA!

fan vad jag vill sova. Hejdå.

Ett tillsynes oundvikligt samtal med en nära vän man inte pratat med på länge är, inte helt oväntat, civilstatus.
Jag är obotligt ointresserad av ett förhållande över huvud taget, något som tydligen går att orda om i all oändlighet då det väl är på tapeten. En frekvent ställd fråga är hur som helst 'men vem skulle du vilja vara med om du fick välja vem du ville i hela vääärlden?'
Jag skulle vilja kunna svara Katherine Moennigs karaktär Shane, men min fascination för henne grundar sig bara på hennes yttre attribut. I am not that shallow, om än det bara är en fiktiv livspartner.
Därför är det lättare att motivera varför Filip Hammar är den jag vill dö notebook-döden med.

Få, eller i det närmsta ingen, av mina manliga bekantskaper finner någon logik i det. Att jag väljer, av alla människor på denna jord, Filip Hammar.
Det är heller inte många, men ändock betydligt fler av mina kvinnliga vänner som förstår sig på resonemanget.
Men de som känner mig väl, de förstår mig minsan. De klappar förtjust händerna och fnissar. De förstår att jag väljer Filip Hammar. We're perfect for eachother.

Det suger att jag gjort slut med honom. Vi snusar till och med samma snus.
Om en timma är han med i världens härligaste män och pratar om att han hånglat med den där förbannade ann.
Då ska jag gå en promenad.

---

Nils har suttit i fängelse *för att ha dragit en flaska JB rakt upponer o sedan dragit den i huvudet på en raggare eller något sånt
(*läs ärligheten va att jag var med ------ och köpte älgkorv på --------marknad, förövrigt just utanför det samhället där jag **förlorade oskulden.)
(**läs är född)
Nils skickar gärna en autograf till den som är intresserad, mot postförskott.

Det här är inte roligt längre. Att blogga alltså.
Hela helgen var jag aspepp på att delge er allt galet (GALET!!) som hänt, men jag skiter verkligen i det nu.

Istället undrar jag var Nils tagit vägen. Gör inte ni det också?
Han var verkligen högaktuell tidigare och dök upp i tid och otid och förgyllde min och andras vardag.
Nu är han M.I.A.
Jag har några teorier om Nils frånvaro:
1. Han har blivit less på mig. Det gör mig förstås ledsen, men jag ser det inte som en omöjlighet. Jag kan vara väldigt gåpåig. Han har dessutom, till skillnad från den kärna av barndomsvänner jag har, rätt att göra slut utan förklaring. Jävligt trist om så är fallet, men jag kan inte annat än acceptera och gå vidare.
2. Han har skaffat brud och är den av män som går under jorden och tar tvåsamheten på alldeles för stort jävla allvar. Vi kommer inte återse honom förrän han och subban som lurat honom gjort slut. Jävligt trist om så är fallet, men jag kan inte annat än acceptera och gå vidare.
3. Något har hänt och han är ledsen. Vore ju förjävligt. Det önskar man ju inte någon. Jävligt trist om så är fallet, men jag kan inte annat än acceptera och gå vidare.
4. Han har hamnat i fängelse. Han har kaxat och skakar nu galler. Jävligt trist om så är fallet, men jag kan inte annat än acceptera och gå vidare.

Hur som helst är han den enda som verkligen skulle uppskatta mina historier; bekräfta dem som asroliga (åtminstone låtsas riktigt jävla bra) och därmed bekräfta mig som jävligt rolig tjej.
Jag måste bekräfta mig genom någon annan i dessa tider av johanna-åkte-precis-och-jag-känner-mig-mer-ensam-än-någonsin-tidigare.

Älskade människor, håll till godo!
haha. hahahahha. hahahahahahha! HAHAHAHAHAH!!!!

hejpuss
Astrist kväll, verkligen. Jag slösade bort min skönhet deluxe. Strödde ut den över stockholm helt utan anledning. Likaså Johanna. Jävla kväll jävel. Sug räv.
Höjdpunkten var kaviarmackan då vi kom hem.

I morgon ska jag sova ut för första gången på två veckor. Jag satsar på att inte vakna innan 1500.
Orgasmiskt.

Jag har fått en häst!
En alldeles egen häst.

En trojansk, jävla, helvetes hästjävel.

Kan jag få hjälp att slakta den?

KRAM

Johanna kom igår.
Jag är tung i huvudet idag.
Vin och likör invigde Johannas semester.
Vin och likör avslutade min helt vanliga torsdag.
Johanna sover.
Jag rapar vin och försöker få i min frukost
uuuuuuuu.

Det känns bra att ha Johanna här. Johanna är världsbäst och vi hade världsbästastetrevligt igår kväll.
Vi pratade allvar och grät, pratade pojkar och skrattade, pratade val och rynkade pannan, pratade och pratade och pratade.
Lyssnade på Chaka Khan och Michael Bublé. Drack vin som personalen på systembolaget rekommenderade. Åt Ba mie Padda. Tittade på dokumentärer som fick oss att gråta. Skrattade åt bloggar. Funderade. Filosoferade. Fnissade.
Vi målade inte naglarna och hade kuddkrig i små spetsunderkläder dock. Det kanske vi kan göra idag.

Nu måste jag till skolan och prata miljöpolitik. Känns väl sisådär med mitt likörhuvud.

Hej hästarna!

Jag kommer inte på något lattjo att skriva. Jag är glad, jag mår bra, jag är nöjd.
Då blir jag trist.

Så. Hejdå.

Hej! Hejhejhejhejhejejejehejhe!!!!!!111ett

Nu är jag tillbaka. Än så länge har dagen inte serverat några motångar what so ever.
Min dygnsrytm är galet normal, jag har tonvis med bra mat i kylen, jag har träningsvärk sedan gårdagen, och Ulf Svensson fortsätter leverera klarhet efter klarhet.
Jag vill att han, och inte nationalekonomen med le grande mustasch, ska vara min tomte på jul.

Efter en inte fullt så betungande frl. som vanligt tog jag Annie under armen, övertalade henne att överge sin cykel som står parkerad på hemlig plats, och följa med för att utforska det tidigare av barndomresorna sönderutforskade gamla stan för att inta en restaurang värdig nog för oss. Det gick dåligt tills det gick bra.
Pasta, juice och en varmt välkommen tisdagsöl gladde både själ som hjärta. Jag älskar Stockholm.

På väg hem, på centralen, vid spår tretton, stod minst 6 personer och posade. Av just ingen anledning alls.
Bara stod, i typiska modellposer, i väntan på tåg 35 mot Bålsta.
Kan man inte bara stå istället? Släppa ut magen, slappna av i gamnacken, låta axlarna falla framåt osv.
Varför posa när man kan låta bli?
Jag föll för trycket och började posa jag också. Det kändes jävligt löjligt.

Det finns väldigt många fina människor. Jag tycker om er otroligt mycket .
Ikväll tycker jag särskilt bra om Nils, mycket för detta:

Nils säger:
varför finns det ens såna?
Maria säger:
för att illustrera att man dansar
Nils säger:
Så du är full?
Nils säger:
det var sjukt långsökt kom jag på nu.
Nils säger:
tänkte referera till magnus uggla men det är förmodligen inte underförstått 
Nils säger:
det kunde ha vart kul om alla tänkte som mig.


hehehehehehe *pUzZ*

Hej hästarna.
Jag var på jättebra humör idag. Jag kände mig, för första gången på väldigt länge, utvilad, lugn och tillfreds. Jag var inte ett dugg arg, ledsen, besviken eller bitter. 
Jag lät världen fortsätta rotera runt sin egen axel istället för att vila på mina.

Det kändes B-R-A.

Jag hade så mycket skojzigt att berätta för er! Om stressdyslexi, om att sitta och klubba, om massörer och massöser och om lägenheter, smörgåstårtor och vackra män i blommiga jackor och mjukt skägg.
Men då jag kom hem, med nytränade ben, två matkassar mumsfillibabba och känslan av fullkomlighet, redo att ösa ur mig all min återfunna lycka, så drabbade världen mig igen. Fast den här gången på ett mer individuellt specifikt plan. Fan vad elaka vissa människor är!
Varken konstruktivt eller tillrättavisande, utan rakt igenom elakt. Bara ute efter att såra och göra illa människor.
Så jävla trist!
..och döden för mitt glada humör.

Can't take this shit, som man brukar säga.
Pausknapp, återhämtning, rehabilitering.
Mobil av. Internet frånkopplat. Total tystnad.
Adjö.

Hej hörrni.

Fick ett mejl från en liten idiot som ställde den berättigade frågan:
'..och vafan gör du för att göra nåt bättre igentligen? Du skyller ju bara på alla andra..
...blablabla...
... du skriver ju bara hela tiden om hur kul det är i stockholm och allt roligt du gör. Varför gör du inget istället då...?'

Så jag tänkte att ett offentligt svar vore på sin plats. Men FÖRST: Lär dig för i helvete stava, din inkompetenta lilla underutvecklade snorunge.

Jag dedikerar merparten av dygnets timmar, alla dagar i veckan, till att lära mig om den här världen.
Vad som hänt, vad som händer och vad som skulle kunna hända om vi i väst fortsätter leva som vi gör.
Jag lär mig om destruktiv egoism, hjärtlöshet och hur man lättast dövar det eventuella dåliga samvetet.
Jag lär mig om vinster och förluster, om politik och korruption, om miljö, krigsföring och fattigdom. Om terrorism, slaveri och ojämlikhet. Om barnsoldater och våldtäkter och svältkatastrofer och miljöförstöring och FN och EU och i-länder och u-länder och utveckling och det globala styret och integration, globalisering, . Om hela jävla världen lär jag mig så mycket jag bara kan, så ofta jag kan.
Än fast det inte räcker, över huvud jävla taget.

Jag lär mig för att kunna göra det mesta jag någonsin kan, i så stor utsträckning som möjligt, så fort som möjligt.
Men jag vill vara förberedd och framför allt lägga på mig några kilo livserfarenhet innan jag kliver in i den egentliga verkligheten. Jag kommer inte göra någon som helst nytta om jag idag åker till Kongo, Sudan eller Kina. Det enda jag nu har är min naivitet, mina ofrivilliga fördomar och min tro om att kunna fräsla världen genom västernisering.
Därför sitter jag inte i något flyktingläger för miljoner, därför står jag inte och delar ut filtar, därför sitter jag inte med på några jävla möten.

Jag har ännu inte utvecklat någon superhjälteförmåga att kunna bära hela världens börda, än mindre göra något åt all destruktion som förekommer.
Därför behöver jag stundtals koppla bort och tänka på något annat. Att se till att jag själv mår bra ä en förutsättning för att kunna hjälpa någon annan.
Så, ibland tar jag en öl med mina polare, ibland ringer jag till mina vänner och pratar världsligheter, ibland unnar jag mig själv att känna kärlek till en annan människa och annat.. dumt? Egoistiskt? Elakt?

AÄIDPVHOPIYHÖQU:_VAEFCDOR)YÖ)PIHNbgadöpt0cv08öpaeqihn3bg1vfqt0å?gö&paeilsJ!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Så, FUCKER, duger det som svar?!