mariakarlsson - my name is called religion

Åh halleluja! Jag är tillbaka i Luleå och känner mig som förr i tiden; stressad, mysglad och grön.
Det sista är obefogat, för jag är inte grön på något sätt. Snarare mer rosa än någonsin. Bokstavligt talat. Det blir rosa valentino till kvällens happenings; NVK-möte! Waaay overdressed, förmodligen, men det struntar jag i. Totalt.
Jag ska fira med att slå en volt innanför grindarna. Åh, vad jag ser fram emot att gosa in mig i mässen med brudarna (och HELA värnpliktsrådet.)

Och nog för att detta är en trip to heaven and back, men på onsdag väntar muckfest med de största, bästa och syggaste grabbarna i världshistorien OCH det pratas även om muckmiddag på torsdag. Och fredag, ack och ve, muck. Jag garanterar att jag kommer att gråta.
Det är egentligen inte ett dugg stressigt. Snarare angenämt  lagom och förväntansfullt nervöst. Men magen kan inte riktigt skilja på nevositet, förväntam och stress.. Att bajsa skulle inte vara helt fel. (applåd till mig för att våga yttra mig om bajs..)

Bella är, inte helt oväntat, bäst i hela världen och har lånat ut både bil, busskort och säng till mig. Hon är världsbäst även fast hon inte lånar ut nyssnämnda, det ska ni ha klart för er, men detta underlättade både logistiskt oh ekonomiskt min vistelse här.



wellwellwellwellwell. Jag kan inte riktigt fokusera på någonting. vill bara att tiden ska gå så jag kan börja röra mig mot F21.
Sitter och tänker på Maja och Linnea ungefär HELA tiden. Något har gått snett och jag är orolig. Förmodligen inget allvarligt (försöker ideligen intala mig själv detta..) och jag vet att Maja hört av sig till Svante. Jag ska nog ringa honom, eftersom det är lite av en omöjlighet att ringa kenya..

blä. nu ska jag ta en promenad. Later!

Satan! Vad arg jag är!

För ett tag sedan ringde någon och ställde frågan; 'Tjena! Du! Har du legat med Tjollahoppsanhejsan? Jag vet ju att du legat med Tusse och Snutte, men Snopphuvud sa att det var fler, så jag undrar om det är Tjollahoppsanhejsan?'

Jag vet inte riktigt var jag ska börja, för det är så mycket fel. Så mycket som gör mig besviken och ledsen, men framförallt okontrollerat, jävla förbannad.

Att mitt sexliv överhuvudtaget diskuterades är mest bara förvånande. Det orkar jag inte ens bli förbannad över. Förvisso är en av parterna i diskussionen någon jag har stort förtroende för, de övriga deltagarna har dessutom slängt sig med uttryck som 'Maria är en hora' och annat som hör högstadiet till.
Det hör den privatare ilskan till. Vad som gör mig så jävla förbannad är att jag minuter senare får sms av samma person som ställde första frågan.

'Tror vi att Hoppelihopp har haft 35 engångsligg, varav 24 under de senaste månaderna??varje helg, ibland två?'

Att först bli ifrågasatt för att ha haft två, eventuellt tre sexpartners, för att sedan få ett sms då jag skall utvärdera trovärdigheten i huruvida Hoppelihopp lyckats dra över 35 brudar.

DET gör mig så sjukt, jävla, okontrollerat förbannad.

I det första samtalet utdelades inga mentala femmor, inget, fuck yeah! eller 'you go girl'.
Bakom orden så låg det där gamla vanliga; Ett antal onödiga ord som förklädde vad som egentligen sades, eller åtminstone viskades; är detta sant är du lite av en slampa, gumman.

Hur uråldrig är den här problematiken? Hur omstridd och diskuterad är den? Seriöst? Hur många gånger har det falskt deklarerats att vi subventionerar likvärdiga delar vad gäller den sexuella spelplanen?

Men vad som gör mig allra, allra mest arg, förbannad och besviken är jag själv. För hur jag hanterade det genom att ringa och behärskat gråta ut och på så sätt understryka den ickeexisterande hjälplösheten.

Ickeexisterande för att jag, om jag inte distanserat mig till min självsäkerhet efter månader av särbehandling, skulle kunna ha hanterat det där och då genom att verbalt slå in käften på dem.

Då jag såhär i efterhand ser hur jag själv lät mig bli endast en skugga av vem jag en gång var genom att på grund av mitt kön förväntas behöva hjälp, klara mindre, vara svagare och kanske till och med dummare. Hur jag undvek diskussioner för 'det inte var värt'; hur jag glömde att det är så jävla värt, för min egen skull. Hur jag tillät faktisk diskriminering, blundade för allt vad jag trodde på.

Så nej, idag kunde jag inte stå upp för mig själv utan lät mig återigen förlöjligas på det allra vidrigaste av sätt. Idag lät jag mig tryckas ned till botten av förtryck där så många andra trängs och vill men inte kan för att århundraden av samma hala, billiga skit hindrar dem från att ta sig upp, om inte någon räcker dem handen. Att själv försöka klättra upp finns inte ens i tanken för man har fått det berättat för sig att det inte är möjligt; man behöver förtryckarnas välsignelse.

Det är, utan tvekan, det sämsta jag någonsin gjort mot mig själv. Trots tidigare underkastelser till patriarkala påfund som kvinnoidealet då jag kräktes upp min verklighetsuppfattning. Jag har till och med, i de tidiga tonåren, knullat mig till gillande och godkännande. Det var innan jag visste någonting om livet bortom männens acceptans, som jag vilset trodde mig vara vägen till lycka och framgång.

Jag vet nu bättre än att använda mig av någon annan för självförverkligande. Jag utvecklar mig själv, genom mig själv.

Jag vet nu bättre än att spy mig till en godkänd bild av mig själv. Nu spyr jag för att jag fått matförgiftning och jag ger mig själv mycket väl godkänd, dagligen.

Jag vet nu bättre än att knulla mig till godkännande, för det är att sälja sig själv. Därför kan ingen rättfärdiga att kalla mig hora. Nu knullar jag då jag känner för det, för att jag kan och vill, med vem jag vill. På mina villkor.
Vilket tydligen inte kan accepteras. Eller?