mariakarlsson - my name is called religion

Här sitter jag och lyssnar på R'n'B.
Jag vill prata om mig själv idag. (Idag?! Ha! Det är mitt favvisämne alla dagar.)
Fast egentligen vill jag prata om något som säkert inte alls är bekvämt för någon annan. Många andra? Eller iallafall ett par andra, tror jag, men särskilt inte för förstnämnda. (vad konsigt det här blev för er. Elleleeller?) (JAG BRYR MIG FAN INTE!)
höhö. Höhöhöhöhö. HÖHÖHÖHÖHÖHÖH!!!!!!

Jag brottas lite med det, för jag vill inte gärna dras med dåligt sammis, men å andra sidan vill jag ventilera. Jag brukar ju vanligtvis sätta mig själv i främsta rummet men jag tror jag tyglar mig själv  och rättar mig efter principen om personlig integritet gällande andra. För en gångs skull sådär.

Jag har pysslat en del med akrobatik idag. Jag kände att det var dags helt enkelt.



Och just det ja! Vad extraroligt för er att ni inte bara får en glimpz av hur bendy jag är, utan även kan glutta lite på mitt hus!
Det lilla fönstret i vänstra hörnet är förövrigt ett fönster till toaletten, och inte mot gården.
På riktigt!
Så varje gång någon hälsar på och bajsar på min toalett så står jag i vardagsrummet och tittar på dem.
Det finns förvisso en rullgardin, men den sitter minsan på betraktarens sida.
Så hälsar Du på hos mig är det bra om Du inte är så förbannat toalettfrigid.

God kväll.
Jag somnade visst aldrig, men vad gör det? Jag behöver ju inte vakna någon särskild tid?
Livet är skönt.
Jag har avnjutit greys och mitt eget sällskap, vilket jag aldrig riktigt får nog av.  Att efter en relativt aspackad vecka få krypa till kojs på heltid och slappna av ger mig små spontana orgasmer. (Vilket man inte gärna tackar nej till?!)
 Tänkte frigöra mig några tankar bara. Dock inte av den betungande sorten. Tvärtom faktiskt. Jag vill snarare dela med mig av den rätt trevliga känslan som gjort sig hemmastadd hos mig.

First up: Människorna. Alla nya människor som dyker upp lite här och var. Klassen till exempel, vilken känns så jädra bra.  Sub-seminariegruppen som jag spenderade sex timmar med idag var över förväntan bra, (åtsyftande H, från Övik som jag fastnade särskilt för.)  vilket jag å andra sidan inte kan påstå att jag var.
Det är en sorts prestationsångest som är något ny i min tillvaro, då jag nu vet att vad jag presterar verkligen spelar roll, till skillnad från SH-lektionerna med Snygg-Johnny då uppgifter var sekundära och det eventuella förförandet det primära. Då inget spelade någon roll. Då det var så jävla enkelt att vara bäst, utan anledning.
Nu vill jag snarare (även om jag undestundom har svårt för att inte vilja vara bäst på heltid) verkligen lära mig istället för att uppnå särskilda resultat på papperet.

Second; Stockholm stad. Mitt hem. Jag är hemma här. Jag är absolut inte o-vilsen. Jag går fortfarande vilse, självklart. Men mitt hem finns här. Mitt hem är snarare här än hemma. Därför älskar jag stockholm stad, för att jag fick Hem tillbaka.
(såklart älskar jag 'et för allt, allta allt allt allt alllt alaltlaltlallaltaltlatla annat också.)

Third; Jag själv, i egen hög person. Jag är så förbanna bra. Särskilt i mina kreativa, omtänksamma stunder, vilket illustreras i bilden nedan, men annars också.
Jag är allt som oftast bra jädra härlig. Rolig. Snygg. Rättvis. Ärlig. Mysig. Lagom. Bäst. Jag älskar mig. Jag vill aldrig bli någon annan.

Jag är trött. Mentalt utslut.
 Åh vad jag älskar att sova med gott samvete; då jag vet att jag överlevt denna första av 3 miljarder skolveckor; då jag vet att första inlämningsuppgiften är färdig (och dessutom jävligt bra); då jag vet att jag inte måste göra någonting förrän måndag klockan 15:00. Jag ska dreggla så jag nästan drunknar. Drömma så jag inte hittar ut ur sömnen.
Nu tänker jag sova i två dygn, sedan ska jag vakna, köpa toalettpapper och klä på mig.

Jag älskar skiten ur mitt liv, i flera bemärkelser.

Linda åkte precis hem, vilket jag förstås inte älskar. Det har vart fabulous att ha henne här, för henne älskar jag, minsan.
Däremot har jag inte älskat att jag inte riktigt haft tid att umgås, då jag istället älskat skolan och ägnat min odelade uppmärksamhet till utvecklingsteorier och utvecklingens historia, och då främst vad Rist anser om det.
Visst, igår hann vi med stan och därefter en välbehövlig ölkväll på götgatans bästa (ehe..) tillsammans med människor som ser bra ut och får betalt för det.

Nu Greys, chibba och därefter sömn.

Det är så intressant, viktigt, bra, galet, stort, mycket och intensivt. A good cry, en snäll, tillgänglig och uppoffrande människa, lite paus från de stora texterna senare kan jag nog sova, så där 3 nätter senare. Jag hatar att inte vara bäst. Jag hatar att inte kunna allt; att missa ett enda ord av vad som sägs är just nu en liten död å mina vägnar. Jag vill också tituleras expert, dock på en gång. Att hitta tålamod i denna något större stad är just nu mitt största hinder. Hur mår ni? Vilka är era hinder?

Det finns för mycket att göra, för mycket att välja på, för mycket att se. Aldrig har jag väl känt mig så tillfredsställd, någonsin. Sitter i min äppel- och plommon trädgård och solar. Försöker bestämma mig om jag ska åka in till stan och senluncha med grapparna eller om jag ska göra sallad att äta här i min lilla törnrosdal. Större bekymmer än så existerar inte, för tillfället. I morgon kommer linda. I morgon börjar skolan. Och det är inte minusgrader på nätterna. Arrivederci.

Livet är bra jädra härligt.

Pärmar, papper, laddare, mixer, kurslitteratur, kudde, träningsskor, plånbok och viktigast av allt; Brumma.
Plus 700 ton kläder, helkoroppsspegel, make-up och alla skor.
Jag tror jag packat ner allt som behövs för att överleva. Jag har Wikander som bärhjälp i Umeå och Maja att hålla i handen då det behövs i Stockholm.
Jag har kramats hejdå så jag domnar i armar och hjärta. Jag har postat alla brev. Jag har fått svar på alla frågor jag ville ha svar på och jag känner mig så jädra färdig man kan bli.

Dessutom har jag utökat min vänskapskrets med tre fantastiska människor från alla möjliga delar av världen. Jag kan nu briljera med ett rikligt ordförråd på ryska, vilket jag dessutom lärde mig då jag var påtagligt berusad. (Detta tror jag dock var en fördel eftersom de ljud du måste behärska kräver en fullständigt avslappnad strupe. Det där 'ilj'-ljudet är inget jag ger mig på i nyktert tillstånd.)
Fick dessutom ett farewellparty jag inte visste att jag ville ha. Helt oplanerat och spontant. Fabulous är fel ord, för varken jag eller Vilhelmina var det, men lattjo var det!

Nu vill jag åka. Till uppackning, välkomstfester och a new day.
BTW så tror jag det blir tyst här en stund. Bara för att markera liksom. (läs: tills jag införskaffat en ny laptop.)

HEJ DÅ VILHELMINA!
HEJ HEJ STOCKHOLM!
любовь - Maria

Jag fick min kallelese idag. Det gjorde det än lite mer verkligt.
Terminsstartsfester och kårpubar och festligheter väntar i veckorna tre. Ja, inte dagarna tre som någon kung i löjligt skägg från 1700talet skulle ställt till med, utan veckorna tre, som tjugohundraåttas studenter gör det.

Kurslitteraturen kommer i morgon och jag ser fram emot att bota min feber genom att förkovra mig i den.
Packningen är inte packad. Den ska vara klar för avfärd torsdag morgon, 07:00. Jag MÅSTE komma ihåg min mixer, en väckarklocka och min miniräknare. Jag kommer att glömma det.

Jag ogillar nervositeten och oron. Jag vill bara installera mig själv och andas ut.
Tack käre Jesus för att Maja hänger på till hufvudstaden. Och på tal om Maja;
 Linnea, om inte jag ringer dig i morgon kan väl du ringa mig?

Nu blire film. Puss!

The last kiss. Om man översätter det till svenska så blir det sista kyssen. På italienska blir det l'ultimo bacio, vilket inte bara är otroligt vackert, utan också en film. En italiensk film jag såg i början av april då jag av medicinska skäl var stationerad i soffan hos mor, oförmögen att gå på egen hand.
Min mentala hälsa var vid den tiden inte vad den skulle kunna vara. Påtagligt labil och dessutom påverkad av diverse substanser som pumpades i mig för att dämpa min fysiska smärta var denna film en påminnelse om att prinsessdrömmarna, återsyftande den obligatoriska prinsen, från barnsben aldrig skulle förverkligas.
Mitt dåvarande tillstånd innebar en vad som då verkade vara en oåterkallelig regression vilket resulterade i att insikten om den förljugna kärleken var lika förödande som att någon dum unge som tror på tomten får det kastat i ansiktet att tomten är ett komersiellt påhitt.
Filmen porträtterar kärlek så bessiningslöst, jävla, äckligt, rättvist på sitt chickflickiga vis. Med andra ord inte alls särskilt rättvist. Men jag valde, i mitt försvagade tillstånd, att adaptera all den fiktionella ångesten på mig själv.
Jag grät som ett barn och minns alla sorger jag levt, av kärleken komna.

Sedan fick jag hjälp till toaletten, mat och energi och playade någon krigsfilm. Så var den filmen glömd.

Men så ikväll kom allt tillbaka. The Last kiss var en remake på L'ultimo bacio. Såklart. En mer regnbågsfärgad version. Vänare för våra ögon och öron.
Ändock mördande. Jävla filmjävel. Inte nog med att det var en kass remake med halvdant skådespeleri, den påminde mig också om allt jag inte vill bli påmind om. Det bottnar i mitt sårade ego, men framför allt handlar det om de uppoffringar jag anser vara allt annat än legitima. Och då inte mina egna, utan de uppoffringar som görs av personer jag bryr mig om.

Jag vill inte klandra någon, jag vill bara försöka förstå varför man prioriterar kärleken som tvåsamhet. Och inte bara tvåsamhet, utan också illusionen om den eviga tvåsamheten, med en och samma person. För den lögnen lever fortfarande kvar. Visst finns det förverkligade sagor men det är snarare undantag som bekräftar regeln än något annat.
Och varför, om man nu valt det, antar du att det ska göra dig lycklig. Att kärlek som tvåsamhet är direktöversatt till lycka är för mig så jävla förljuget att jag brinner av då jag tänker på det.

Jag är inte avundsjuk, för jag antar att det stundtals kan verka så. Jag är inte avundsjuk, för den sortes kärlek finns att hämta om jag skulle vara intresserad. Men det är jag inte.
Jag refuserar den heller inte för att jag är rädd. Rädd måste man vara. Skulle jag anamma den sortens kärlek hoppas jag att jag aldrig slutar vara rädd. Slutar jag vara rädd innebär det att jag tar den för given.
Jag är heller inte rädd för att bli sårad eller göra misstag, för det är så fantastiskt bra på alla sätt och vis att bli sårad och göra misstag. Hur FAN ska man annars lära sig något? Läsa böcker?

I min värld har jag reducerat kärlek och förälskelse till ett fåtal användningsområden:
Bekräftelse
Tillfällighet
Begär

Och som en vis man sa härom dagen ' ..jag vet ju att det inte kommer finnas någon som någonsin kommer älska mig lika mycket som jag älskar mig själv..'

Halleluja.
Amen.

(det finns så mycket, mycket mer att lägga till, men nu blev jag äntligen så trött att jag glömt vad jag heter. Jag och pappa har hostat, snorat och ojat oss ikapp för länge nu. Virusinfektion FTW!
Vi hörs.)

Jag bestämde mig för att vara frisk ikväll, trots att jag gillar feber. Det är allt som oftast en riktigt angenäm opasslighet jag njuter av. Friskförklaringen var dock onödig, då den grundade sig på förhopppningen om att någon i min fatalt reducerade, vilhelminska vänskapskrets skulle nappa på förslaget om att ha "lite roligt".
Inte någon visade minsta intresse.

Jag är inte ledsen för det. Istället kunde jag ägna min fullständiga uppmärksamhet till Sophies val, denna viktigt stora bok som i åratal gått mig förbi.
Jag älskar den redan, trots att jag inte hunnit så långt. Mest älskar jag den för språket och kan inte annat än helt och fullt ställa mig bakom Stingos kärlek till ord.
'Men jag var en ensam läsare och därtill sällsamt eklektisk, med en böjelse för det skrivna ordet - nästan viket skrivet ord som helst - som var så lättantändligt att det gränsade till det erotiska.'
Spot on, Stingo!
Caj Lundgren har översatt den. Bra jobbat, Caj. Jag älskar dig för det.
Jag älskar åtminstone dina ord, ditt sätt att använda dem. Jag ska lära mig mer om dig. Jag tror du har mycket att lära mig, nämligen.


Nu blir det film för att fördriva tiden, febern och den icke självvalda ensamheten. The Last Kiss (bara för att Zach Braff spelar huvudrollen.)

Jobbade idag. Eller snarare; "jobbade" idag. Jag satt och tittade på *OSinvigningen och drack massa vatten.
En av kunderna var ett brudpar. Blivande brudpar. Blivande man och hustru. De ska gifta sig i morgon, vad är de då?
Jag bryr mig fan inte (dissade jag mig själv nu?).
De hade beställt en ganska orginell brudbukett + tillbehör med hjortron, ängsull, enris och andra typiska fjällväxter.  Det är helt orelevant. Egentligen ville jag bara nämna det för att glänsa, åtminstone i blomsterkretsar.
Hur som helst, så var de lyckliga tu ett väldigt trevligt par från stockholm, vilket också är orelevant, då jag bara vill orda lite om tvåsamheten:

Men nej tack!


*När de tände OSelden så grät jag. Fällde en tår åtminstone. Bet mig i läppen. Ni vet.
Det var ungefär samma känsla och gråt som envist tränger sig fram då någon får ett pris på en gala som råkar infalla då PMSen peakar.
Saken är den att jag
1. Inte alls är särskilt sportintresserad.
2. Tycker inte alls att det var särskilt vackert.
3. ...jag kommer inte på något mer för stunden, men det finns fler punkter som gör tårarna helt obegripliga.

Jävligt irriterande.
Sitter jag och håller inne någon sorg som vill ut?
Ni som tydligen känner mig bättre än jag gör; diagnostisera!

P.S. Jag har feber och hallucinerar då jag sover. Därför låter jag bli att sova, eftersom jag är sjukligt mörkrädd. D.S.

Den lite empatifattiga delen av mig säger; Karma!(fast egentligen inte då det är ett av de fulaste orden jag vet.) Pilutta dig! Ha-ha! Buhu- huhu!
Den vårdande, om än understundom svårfunna, delen av mig vill faktiskt krama om dig.
Jag har tänkt på det så länge. Det BEKYMMRAR mig. Men jag tror inte det bekymrar dig. Jag tror du anser dig vara för cool för att låta det bekomma dig.
Men jag tänker på dig ibland. Kramar om dig då och då, i tanken. Kram!

Och på tal om fula och fina ord så gillar jag ord som börjar eller innehåller 'för'.
Förljugen är mitt absoluta favoritord. Det vore bra fint om det betydde något annat.

Östersundpolisen ringde och berättade att de hade mitt körkort i säkert förvar.
VA?!
Om man tappar ett körkort på storsjöyran så kommer det inte tillbaka, om man inte har äckligt jävla mycket tur..

Min intuition säger mig att jag shoppar tur på kredit numer, för gratis är den knappast. Jag har verkligen inte gjort mig förtjänt av det. Hellz to the no!
Vad är skulden? Jag saknar samvete, så det går inte att belasta.

Nej, så är det inte alls. Jag har visst gjort mig förtjänt av det. Det är lika delar fight for your right och flyt.
Åh, vad jag irriterar er. Haha.

Just det, nån kille skulle fixa min dator, mobil och kamera också! Gratis!

Alla är fulla ikväll. Det är underhållande.
Jag vill inte underkuva någons integritet, peka ut någon särskild eller hänga ut vad ni sagt.
Men däremot vill jag skratta åt er, med huvudet på sned och en hand på er axel, som för att säga 'Du är söt.'
Kanske ruffsar jag om håret på er också.

Jag älskar då ni ringer! Jag älskar att få höra det lite mer sårbara jaget, inte för att jag tycker om då det går dåligt, eller för att jag önskar er något annat än lycka på jakten. Men just för den där avskalade fasadens skull.
Det är fint, men ändock solkigt.
Jag älskar er som är så lyckliga att ni inte vet var ni ska ta vägen! Småflickigt fnittriga med rösten i falsett. Så naivt hoppfulla.
Det är så fint, men ändock solkigt.

Jag hoppas det går bra för er ikväll, människor! Jag hoppas ni slipper gå hem olyckliga. Jag hoppas ni slipper somna i trappuppgångar. Jag hoppas ni får omkull bruden i baren. Jag hoppas ni använder kondom. Jag hoppas ni dricker vatten innan ni somnar. Jag hoppas ni ringer i morgon också.
Jag älskar er, kära vänner!

Nu är jag hemma igen.
I morgon åker jag igen, trots strikta restriktioner om bedrest.


Yran -08 var väl sisådär, fast ändå så jävla, jävla awesome.
Jag har en halvbruten näsa och en ny  outfit som bevis. En blå, jävligt stylish outfit från stadens sjukhus.
Håhå, jaja. All min kärlek till världens i särklass bästa människa och vän; Wilanders Dansbanders.
Han är så bra. Bäst. Världsbäst. Jag älskar honom. Mest av allt. Tack för att du finns. Puss. Kram. Klapp. Stryk. Mys osv. Sluta aldrig vara du. Förlåt om jag hade sönder din hand.

Näsan har dock inget med sjukhuset att göra. Näsan gick sönder då den var i vägen när jag ramlade i golvet.
Jävligt meningslöst. Lika meningslöst som den gången jag ramlade av stolen hos Maja, back in the days.
Linnea var med och jag misstänker att mina meningslösa fall har något med hennes närvaro att göra. Haha.
Jossa och Petras namn ska också droppas, för de var tack vare de tyre brudarna som yran blev så jävla awesome som den blev.

Jag träffade Kim också. Det var hur trevligt som helst. Jag måste träffa Kim oftare. Han är så snygg.


Fan, jag måste packa.

Nu har jag lugnat ner mig litet. Att vara smutsig, lukta illa, vara trött, bakis, slö och hungrig, allt på en endaste gång, är så jädra trist. Inte konstigt att man tappar humöret.
Jag var dessutom jätteirriterad på internet. Jag försökte ta reda på vilken tid bussen mot östersund går i morgon, men internet sa att det inte gick någon. Jag vägrade acceptera det eftersom jag sett fram emot att åka dit och träffa alla fina människor, så jag letade och letade efter ett bättre svar än 'haha fuck you, pissluder' och till slut kom jag fram till att det går bussar.
 Jag hade rätt. Internet hade fel. Så FUCK YOU, wilda webben. Fuck you.

Därefter gick allt hur bra som helst. Det har rullat in pengar på kontot, så det går bra nu.
Människor jag tycker väldigt mycket om har varit mig nära genom tekniken och jag har handlat sådant som känns relevant att ha i sin ägo då man åker på festival. Typ öl. Och biljetter.
Så nu är jag inte lika arg längre (men jag tänker för den skull inte be om ursäkt till barnet. Hon får fan skylla sig själv!)


Det var skoj i fjällen, det bör jag nämna.
Egentligen så ljuger jag igen, för särskilt kul var det faktiskt inte.
Men det var, ni vet..  ..trevligt. Fick lära mig mycket om husgrunder bland annat.

Barn. Det är inte rätt jävla dag för barn att komma och skrika så jävla högpitchat att inte ens hundarna kan höra det.
You picked the wrong day for messin' with my dawg, så att säga.
FLYG IVÄG, ungjävel. Drick upp din jävla blandsaft och lär dig kontrollera din jävla oförklarliga eufori över att se en vanlig hund och försök för fan inte lyfta och slita I MINA DJUR!  Jävlarrr vad jag brann av på barnet.
Förbannat.


Med risk att hemfalla åt dryckenskapen helt och fullt beger jag mig, precis som alla andra människor, mot Östersund och Storsjöyran.
Det blir nog jätteskojigt.