mariakarlsson - my name is called religion

Allting som nyss var 'om ett år' är plötsligt i morgon. Jag börjar få panik; en lätt och ganska skön ta-tag-idet-här-nu-förhelvete-panik. Jag får mycket gjort, och jag gör det bra. Jag har dessutom tid över till annat, ibland. Iaf om jag håller mig vaken om natten.
Alla är vakna om natten såhär års.

Men trots detta så är det så förbannat mycket kvar att göra. Och så mycket jag inte kommer att hinna. Och folk får bli arga och ledsna och besvikna på mina prioriteringar och att jag helt plötsligt lärt mig säga nej (tack gode gud för det. Aldrig mer ska jag mingla med telefonförsäljare och få hem rakhyvlar och strumpor och filmer och skit!). Och hör sen!
Nu är det ytterligare litet med Jag! Jag! Jag!, för att vara lite Drougge-ish. Vissa kan kanske tycka att jag redan överdoserat i egoism, och ni för väl tycka deråh!

Nu gick tiden för fort igen. Jag kommer med största sannolikhet fortsätta filosofera om mig själv senare ikväll.

Jag minns med glädje back in the days. Påmindes helt utan vidare om de små förälskelser som passerat i de närmsta obemärkta, men som nu känns större än vad de var.
Mest för att jag saknar den tid jag hade time and space enough att unna mig själv en ivägsvävning av den sorten.
  Har inget intresse för tvåsamhet, at all, och det är en frihet. Åtminstone då man jämför med de som söker, önskar, hoppas och vill. Det blir så stökigt, för alla.
För de som lever i det  kan jag inte annat än gratulera, om det nu är ett lyckligt förhållande.

Well, jag blev somsagt plötsligt och oväntat påmind om de tidigare ivägsvävningarna av den bomullrosa sorten och blev litet nostalgisk. Att förlora kontrollen över omdömet och tappa fokus är bra härligt ibland, men att just offra kontroll och fokus är det sista som ska hända.
Nu varken vill, kan eller orkar jag. Och lika bra är väl det.
Nu jobbar jag enbart med friends with benefits. Så förbannat mycket lättsammare.
HÖHÖ..

Allt för att kunna fokusera på mornar som denna. Nu blir det 5 km kuperad terräng.
Och min längtan efter vildmarken blir inte mindre: Jag vill fjällvandra och sova i tält, NU!
Ett fjärde midsommaralternativ. Problem med sällskap dock. Någon som är sugen?

Nej, löpning vare ja.
God morgon.

I'm back!
Efter att bestigit granbergsbacken i ett rasande tempo har begären efter berusningsmedel stillats och hungern efter blodsmak, kramp och svett återfötts.  Lillhjärtat jobbar långsammare än musklerna, men det tar sig. Vänta bara!

Fick dessutom sladda idag. Eller jag fick inte, lika lite som jag fick köra fortare än tillåtet, men jag gjorde det ändå. Köra fort och sladda, det gillar vi.
Halkbanan är bokad, så nu ska jag bara fixa den där förbannade teorin. Satan så tråkigt det är. Känns så ovärt, tidskrävande och onödigt. Hade det inte vart för värnplikten hade jag aldrig gjort det.

Men nu är det ju värnplikt som gäller, om snart bara en månad. Det känns overkligare för varje dag som går.
Jag har aldrig riktigt vart med om dreams comming true förr, så jag gissar att det ska kännas såhär, and I like it.

En viss oro finns för att jag inte är orolig. Jag känner mig bara förberedd. Förberedd på att de första veckorna gråta mig genom dagarna, av utmattning, av psykisk nedbrutenhet, av dödsångest, av kramp, av smärta, whatever. Förberedd på att vara sämst och att inte orka lika mycket, lika ofta.
Förberedd på att jag kanske inte klarar det, men förberedd på att ge precis varenda liten jävla atom och molekyl av vilja, ork och jävlaranamma.
SNART RYCKER JAG IN!? Snart tituleras jag som plutonsbefäl. KARLSSON. Fan, jag måste vänja mig vid det.

Fokus är tillbaka; mentala skygglappar och hörselproppar för att filtrera bort allt som inte är av värde. Störningsmoment jag inte tänker nämna, men som finns där, ideligen.
Jag tror att det till viss del räknas som iskallt, och jag kanske känner mig lite orolig och någonstans ledsen för det.
Och visst funderar jag litet på hur mycket egoist man får vara; Hur mycket, och när, får man till viss del stänga av för att fokusera på sina livs drömmar? Får det kosta hur mycket som helst, i andras räkning, att jag fokuserar på mitt? Eller är det också egoistiskt tänkande; att tro att man betyder så pass mycket?


Nej, fuckitrealgood, jag har hittat något så sällsynt som ett mål och ett syfte och en20årsplan för mitt liv. Jag offrar den ICKE!
Inte för någon, inte för något.
Tja livet, i kinda love you.

Det går inte att återberätta i ord hur studenttiden varit, så jag tänker inte ens försöka.
Vad som sas flest gånger under studentkvällen, bortsett från TAGGEN3 och KLAMPE KLAMPE, TJALALALALAAA var 'Jag älskar dig!', och det säger allt om stämmning, den gränslösa kärleken och hur mkt jag saknar dem nu; familjen.
Champangefrukosten, klassfikat, utspringningen, flaket, middagen och studentskivan. Detta utgör den i särklass bästa dagen i mitt liv.
(Studentskivan särskilt, då jag preppat bartendern redan på balen, vilket gav mig förtur och gratis öl, hela kvällen. Mitt nya nickname BjudarN trivs jag förträffligt med.)
Fan vad vi dansade, kramades, pussades och älskade varandra hela kvällen. JAG VILL TILLBAKA! Klampe är mitt heroin!

Efterfesten var enbart tårar. Vi grät för att vi aldrig mer kommer att komma försent, ha lite halv-lan, irritera oss på varandra, disskutera, bråka, skolka, skrika, skratta eller äta i vildmannen tillsammans igen.

Att vakna torsdagmorgon var waaaaaay more painful än jag någonsin trott att det skulle vara. Dock inte på grund av någon bakfylla (vilket  självklart fanns där också. Annt vore fel.) utan för ovanstående faktum.
Hade inte Tim vart där och känt sig än mer melankolisk och manodepressiv vette fan om jag orkar stiga upp igen, någonsin.

Att sedan åka med bussen tillbaka till Vilhelmina, och på allvar ta farväl av Umeå för denna sommar kunde enbart sluta i tårar. Love och Tim gjorde mig tack gode gud sällskap till bussen. De var mer eller mindre tvugna att bära mig den sista biten.
Väl hemma gjorde jag inte mycket annat än att kolla igenom alla bilder, gråta och längta tillbaka.
Efter premiärlektionen på bilskolan i fredags satt jag mig på bussen och åkte tillbaka. Jag har på fullaste allvar aldrig upplevt sådan separationsångest i hela mitt liv. Det går inte ens att jämföra med Skellefteåtiden och de helger jag var tvungen att återvända efter att ha vart hemma en helg. 
Det var så skönt att bara ta visa kortet (PAPPA BETALAR!!), telefonen och kameran, ringa morsfarsan och säga 'Nu drar jag tillbaka! So Long!' 
Återigen kunde jag andas.
 Möttes av Tim och Ceasar och vi drog hem till mig, ringde dit Pär och Love och hade party hela helgen.
JAG ÄLSKAR DEM SÅ MYCKET!

Kändes om möjligt än mer kissigt att ta farväl en andra gång och återigen sätta sig på bussen söndagkväll. 
Vad sommaren just nu har att erbjuda är inget att hänga i gran; bilskolan, jobbx2 och träning.
Var förbannat nära att vrida nacken av bilskolelärare, kasta ut henne i ett dike, sno bilen, köra och hämta mig man och dra långt bort åt helvete. Någonstans där vi bara kan lyssna på BOC, vara höga och ha sex, all day long.

ELLER?!

Vilken fantastisk, underbar, solig jävla sommardag det är idag!
Kanske kommer följade inlägg att irritera. Men jag är så förbannat stolt över mig själv så jag måste få ösa ur mig.

Allt är nu fixat och klart inför studenten. Jag tror aldrig jag känt mig såhär lycklig någon gång, bortsett från mönstringen.
Fixade mitt samlade betygsdokument och jag råder varena en att läsa mer poäng än nödvändigt. Kändes så förbannat skönt att till och med kunna välja bort VG:n från betygsdokumentet.
Avslutande betygsamtal dessutom, och det är det bästa jag vet att få det på papper hur förbannat bra man är.
CH-CHING!
låt oss sjunga; Inte ett G, så långt ögat kan nååå.


Ensam nu dock, på sista svenskalektionen. Andra är på turné runt om i sverige och världen och blir bruna och fina inför studentveckan. Själv jobbar jag på att vara vitare än ett pappersark och finnig. Inte fan bryr jag mig om det. Jag är officiellt en pluggis och bör enligt normen se ut som skit.

JAG ORKAR INTE VARA RATIONELL NÄR JAG ÄR GLAD! PLUGGISAR ÄR FINNIGA OCH FULA!

Mamma, Pappa; känn er stolta! Oh I know you do!