mariakarlsson - my name is called religion

Slitna, slitna dag.

Sov inte tt kiss på hela natten och begav mig till mellanvåningen för lite TV. Somnade i soffan och väcktes ungefär 93827598275983475 gånger av min kära bror som ville få mig att gå på systemet. Drog dit, blev utskrattad och drog hem efter ett besök påaffärn. Sov som ett litet lindebarn till klockan var middag. Mamma serverade gourmetmiddag vid tvn och gav mig fotmassage.
Kände mig nöjd.
Tog en dusch och kom tillbaka till livet. Deklarerade och drog till pappa. Här är jag nu.

Sen är ju frågan varför jag ger er denna mer eler mindre detaljerade beskrivning av mig dag?
Kanske för att jag inte har något annat att berätta.

Här hos pappa har krille en minor grabbfest. De spelar tjejspel. Jag har tagit över musiken och väntar på att Jonas ska dyka upp.
Kan bli en höjdarkväll.

Det är ett hett ämne, det här med NBG. Har svårt att slita mig från bloggarna och artiklarna som ploppat upp efter SVT's dokumentär.
Försöker bilda mig en egen uppfattning om huruvida unga, svenska soldater kan komma att skickas ut i krig, och dessutom vara först på plats, strax efter muck från värnplikt och avsaknad av livserfarenhet.
Det är många som tycker, tänker och säger, och mestadels är det kritik riktat mot bristfällig information från försvarmaktens sida till de värnpliktiga som söker NGB.
Vad jag sett, hört och märkt så är de som söker tjänsten välinformerade om de stora riskerna som det faktiskt handlar om.
Vidare tycker man att FM 'lurar' in de värnpliktiga genom att ställa frågan om intresset för utl.tjänst redan vid mönstring, och senare innan påbörjad värnpliktsutb.
Säg vad ni vill, men jag vill söka till NGB. Jag vill åka på ett R10-uppdrag. Inte för att jag tror att jag kommer att bli hjälte, inte för att jag vill döda barnsoldater, inte för att jag vill döda överhuvudtaget, inte för att få kriga, inte för att få en adrenalinöverdos, använda vapen eller hänga med grbbarna(?).
Jag vill göra det för jag tror på det. Både för att det kan förändra mig och världen, till vissa delar.
blablabla.
Disskussion 2 är huruvida Sverige nu längre kan ses som alliansfritt och opartiskt.  Jag orkar inte riktigt gå in på det.
Jag har inte tid heller.
Jag måste sätta mig och skriva projektrapporterna, äta en macka och spänna mina muskler.
 
Men jag måste först bara understryka så förbannat nöjd jag är med livet. Det är obeskrivligt skönt att veta, kunna och vilja. Jag är mer fokuserad än jag någonsin tidigare vart och inte en enda dag har jag vaknat och kännt mig tveksam över vad jag tagit mig an.
Jag är så väl medveten om de hinder, mentala, fysiska och egentliga, jag kommer att möta. Att vara kvinnlig pb i den kanske mest patriarkala av miljöer är förmodligen inte en dans på rosor alla dagar. Att vara fysiskt underskattad och frångå principer om ickevåld är utmaningar jag inte kan säga att jag längtar efter, men ändå ser jag fram emot det.
Jag ser fram emot att vakna de tre första månaderna i Luleå och undra vadfan jag gör där. Jag ser fram emot de gånger jag är så trött att jag vill spy, ser fram emot att tveka på om jag klarar av det överhuvudtaget, ser fram emot att kämpa, blöda, grina och svettas.
Jag vet med mig att jag kanske inte fullgör min värnplikt, för det finns så mycket som talar emot. Jag vet med mig att kanske inget  blir som jag förväntat mig, för allt jag har att gå på är spoken word och rövarhistorier från manliga män i min närhet, och en och annan blogg från kvinnor som gjort lumpen.
Men jag ska ge allt, precis allt jag har så långt jag orkar. Och räcker det inte, vet jag att jag gjort mitt bästa. DÅ levar jag vidare på drömmen, plan B.
Och klarar jag det, då klarar jag det. Då fortsätter jag leva drömmen, plan A.

FOKUS är ledordet nu i dagarna. Aldrig någonsin har jag kunnat vända ryggen till livets oigentligheter så fokuserat som nu. Aldrig någonsin har jag följt den planerade vägen med sån exakthet. Nu jävlar är det nära.
103 dagar to go.

Alla dessa dödssynder går mig på nerverna.

Jag gillar inte barn. Jag känner ingen längtan efter att en dag få ett barn och om jag nu någon gång skulle få för mig att skaffa barn är det ett adopterat. 
Djur däremot, dem gillar jag. Men inte katter.  
 Jag älskar att köpa nya kläder i alla former. Jag är en märkesbög(flata?) XXXL. Jag är kär i Umeå och har gjort slut med Vilhelmina. Jag ser inget roligt eller intressant med Vilhelmina, enbart av bekvämlighetsskäl.
Visst kan man hitta på i princip vad som helst om man anstränger sig, och alla möjligheter finns, om man ansntränger sig.
Men här, här behöver jag inte anstränga mig. Här finns variation, kultur och närhet till det mesta. Och då menar jag inte närhet i bemärkelsen alla-känner-alla, eller trehundra meter till Domus. Eller oj, coop va?
Jag har planer på att flytta tillbaka och bli gammal i Vilhelmina, men just nu finns där inget som lockar mig. Inga skoterturer, ingen sliten ragg (!?), inget häng på stenmans med billigt te, inga personer man aldrig mött förr, inga promenadstråk och inten natur.
Jag flyttade av en anledning (som till viss del var lite korkad, men som senare betytt jäkligt mycket) och jag har inte flyttat tillbaka av en anledning.
Att jag åkt tillbaka mkt tidigare var av anledningar som inte längre existerar.
Vidare så är jag ytlig. Dömer personer ofta och mkt, men är inte sen att ge dem en andra chans. Oftast. Jag skulle vilja göra en hårtransplatation a.k.a. SKÖNHETSOPERERING (!!!!!!!!!!!!!!).  Jag ogillar hockey, mkt. Har mest låsats gillat det för att.. man skulle? Jag tycker att jag är snygg och smart. Jag har mycket sex. Jag bryter mot de oskrivna vänskapslagarna hit och dit. Jag har vart otrogen, ofta. Jag ljuger ibland. Jag ställer mig in hos vissa personer, medvetet. Jag avskyr att prata om avföring. Jag blir ofta lite för full. Jag håller ibland med om saker bara för att slippa konflikter. Jag gör mig tre meter lång och skottsäker om någon motsätter sig mig och mina åsikter.  Jag snackar skit om folk. Jag håller inte alltid vad jag lovar. Jag tar åt mig av beröm, men sällan av kritik. Jag känner mig ibland bättre än folk. Jag har vissa gånger bett om ursäkt utan att mena det. Jag tycker oftast att det är roligare att prata om mig själv än att prata om andra.  Om jag ogillar någon, så gör jag det. Jag har en förmåga att skita i saker andra anser vara väsentliga. 
Jag är ombytlig, och i morgon kanske jag förnekar att jag skrivit det här. Eller inte.

Jag är mycket väl medveten om mina "brister"/brister, och vissa försöker jag förändra, vissa vill jag verkligen inte ge upp och andra har kommit till för att jag vill ha dem, precis så operfekt perfekta som de är.
Visst finns där mer att lägga till, och än mer jag säkert inte ens är medveten om. Visst kan jag framstå och dömas som osäker, dum i huvudet och motsägelsefull. Whatever.
Jag har ett gäng fantastiska vänner jag älskar och litar fullständigt på, men som ibland kanske inte litar fullt ut på mig, för det har jag inte förtjänat. I'm well aware of that fact.
Ibland är jag rädd att det är dödsdömt att starta ett nytt förhållande, för jag vet med mig att jag sumpat tidigare å det grövsta.  Ibland känns det lönslöst att försöka rätta till vad som blivit fel, leva så rättmätigt jag kan och det känns fel att gå vidare när andra inte gjort det.

Men oftast så känns det jävligt bra. För jag kom på att jag är visst bara människa. Och kanske var det för att jag så gärna ville vara superhjälte det inte gick så bra. Men jag trivs som människa och jag trivs med att lära mig av vad jag gjort fel, vilket inte innebär att jag trivs med att göra fel.
Men det händer hela tiden, kanske mer än för de flesta, inte vet jag, att jag gör fel.
Skulle gärna vara superhjälte, och nån dag så kanske jag blir det. Åtminstone hjälte. Det återstår att se.

Har haft en underbar dag.  Drömde återigen helt urflippade drömmar som jag vaknade skrattandes av.  Sovmorgon till 1230, slapp lektion så innihelskotta, sedan följde my favourite strayboy med mig hem och vi diskuterade livets djupa innan vi drog ner och käkade middag i stan. Gick runt och spanade möjliga inköp i kläd- och skoform, sedan sprang vi på Maja och Anton och minglade på apberget ett tag.
Gick hem och gjorde mig redo för en lugn hemmakväll fastän jag kände mig väldigt sällskapssjuk. Tack och lov hörde Lina av sig och vi tog en lång kvällsfika på Schmäck.
Innan slutet hade vi en onödig diskussion om spöken, så promenaden hem tog ungefär 30 sekunder, med en puls på 450 och kallsvettningar orsakade av att alla jag mötte var rödögda demoner. Och nu stormar det ute, och jag älskar inte strömavbrott.
Yeahwell, känner mig nöjd med livet och snart ska jag sova för att vakna upp till skärtorsdag som innebär utprovning av försvarsmaktens högfashionabla glasögon och en lunch i stan.
Sen får vi se om jag åker hem eller inte.

Godnatt.