mariakarlsson - my name is called religion

Det här är det skönaste kaoset jag någonsin upplevt.
Det är kaos, för ovanan att vara så all together är överväldigande och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera medgång efter medgång.
Det är skönt, för mornarna man inte vill vakna upp och nätterna man inte kan somna, är borta.

Däremot kan jag känna en smärre frustration över något alldeles för privat för att gå in på.
Utan att nämna denna frustration vid namn, är jag ändå glad över att känna den. Tidigare har det varit som att få gaffel och knit att passa ihop, bredvid varandra.
Det håller inte; gaffel sticker kniven i ögonen, kniven skär gaffeln i magen, de ramlar i sär, de har inte samma former någonstanns osv. osv.
Jag är nu åter sked igen; och det är nog den allra bekvämaste formen en människa kan ha.
En stor, härlig matsked som rymmer allt götta man kan önska sig.

Jag gillar livet som sked.

Så de där små hemligheterna jag i mitt kaos kastade ur mig; de är små hemliga hemligheter jag håller för mig själv. Fina små förälskelser jag dagligen drar på mig som små jävla förkylningar, men ack så mycket trevligare.
Det är rätt stor skillnad mellan förälskelse och desperation, har jag märkt.
Rätt svår att märka i vissa tillstånd. Nu är den dock glasklar, den skillnaden.

Nåväl, nu har jag ett par timmar to go, eftersom jag har sovmorgon till åtminstone 10 i morgon bitti. Sedan ska jag och Linnea luncha på stan innan det är dags för dagens plikter, such as skola, lite kollupp priser och ännu mer packning, som jag aldrig riktigt orkar ta tag i.

Och förresten, har ju helt glömt bort att jag minglade med Laleh i helgen. Det var coolt. Hon är cool.

JAG ÄR SÅ GLAD!!!! :D:D:D:D:D:D:D:D:D:D:D Jag har fått en biobiljett av världens snyggaste lärare, jag har ätit världens godaste middag, jag har flirtat med en sjukt snygg polis, jag har fjärilar i magen, jag ska sova så sjukt gott på bussen, jag ska spendera hela helgen med mormor och morfar och allt är så jävla, jävla bra.
Varenda liten börda är bortlyft från mina ack för överbelastade axlar och jag lovar och svär och använder mig av denna pinsamma klyscha; jag svävar på moln.

Regnet bekommer mig inte, snöbristen spelar ingen roll, att växthuseffekten kommer förstöra livet för barn jag eventuellt (om jag orkar) får berör mig inte, att lägenheten är ostädad och att jag har alldeles för mycket små saker för mitt eget bästa spelar ingen roll.
Allt detta skiter jag i. Det finns inte.  Det spelar ingen roll.

Allt är rosa, som i mitt fall är grönt. Eller kanske blått.
:)

nu mormor och morfar, som sagt.

Livet rullar på.
Jag har pausat det mesta, har bara tid och rum för egoismen, packningen och psykologiprovet.
Känner mig positivt inställd till det mesta. Har inte tid för det här, men det finns mycket jag vill ha sagt.

Jag lägger det på hyllan jag snart måste montera ner. Då lägger jag det i flyttkartongen.
Sen kanske jag tar mod till mig och säger det rakt ut istället för att linda in det i mystiska, haschiga formuleringar och tar skiten som kommer som efterföljd.

Känns skönt att ha Johanna så nära. Känns skönt att Maja snart är på väg hem. Känns skönt att packa ner livet i kartonger, och få ordning på det lilla, näst intill obefintliga, trasslet som återstår.
Jag vill skylla det på något, några, men sådana rationaliseringar gissar jag är ännu ett brott mot alla dessa oskrivna lagar man förväntas hålla ordning på. Fucked up.
priori-jävla-teringar. You just gotta hate 'em!

and the sun just keeps on shining.

Jag är så trött så oj. Det ska bli skönt att sova.
Väldigt skönt.
 

:)

men först lite nyponsoppa och min nya favoritgodnattsaga; fightclub.

-

såhär tre omvälvande minuter senare; plötsligt är allt som feber, rinnig näsa och akut behov av närkontakt. Jag var tvungen att lätta på trycket och fälla ett par tårar.
men nyponsoppan är fortfarande lite god, och fightclub är fortfarande bäst.

Godnatt

Det jag vill ska vara verklighet, blir min verklighet. Det håller ungefär en dag, sedan vaknar jag.
Gårdagens villha-verklighet var riktigt trevlig, men högst naiv.
Den norska wannabefilosofen, som förgyllde de sista timmarna på samhällskunskapen, underströk bland annat den tunga vikten av att drömma.
Eller snarare vikten av att ha drömmar, och veta vilka man ska behålla som endast drömmar och vilka man ska försöka förverkliga.
Gårdagens lilla dagdröm är inget att förverkliga. Den är bara ett härligt tidsfördriv.

Dagen till ära låter jag mig vandra omkring fullt medveten om den riktiga världen. Vad som FAKTISKT händer. Denna onsdag möter mig tack och lov endast med trevligheter; skolan och Lina (oj, vad jag saknat denna brulla), en konstig, wannabe-filosof som var norsk, en härlig tupplur, samtal från ryssland, en god soppa, bio och en frisk dator.
Många andra små händelser som sätter blingbling på vardagen, men de behåller jag för mig själv.

Så känslan som alltför sällan infunnit sig den sista tiden, då allt är guld och grönt, den har numer bosatt sig nånstanns inuti. Och en klyscha på det; när man tror att det inte kan bli bättre, så blir det ändå dubbelt så bra.

Jag saknar däremot Maja, så obeskrivligt mycket. De snart tre månader hon vart borta känns som tre år, på alla sätt och vis. Om jag jämför 14september-14december med 2004-2006 i lifeturning events så motsvarar dessa månader de senaste 15 åren. typ.
 Och det är fortfarande en månad kvar, vilket borde innebära att jag då kan jämföra de gångna mådanerna med 22,5 år.
Det blir mycket att berätta. Tur att mig nya lght är ytterst mysvänlig och som gjord för tekopps-samtal nätterna i ända.

Her face is a map of the world
Is a map of the world
You can see she's a beautiful girl
She's a beautiful girl
Everything around her is a silver pool of light
People who surround her feel the benefit of it
It makes you calm
She holds you captivated in her palm

Suddenly I see
This is what I wanna be
Suddenly I see
Why the hell it means so much to me

And I feel like walking the world
Like walking the world
And you can hear she's a beautiful girl
She's a beautiful girl
She fills up every corner like she's born in black and white
Makes you feel warmer when you're trying to remember
What you heard
She likes to leave you hanging on a wire

Suddenly I see
This is what I wanna be
Suddenly I see
Why the hell it means so much to me
And she's taller than most
And she's looking at me

I can see her eyes looking from a page in a magazine
She makes me feel like I could be a tower
Big strong tower
She got the power to be
The power to give
The power to see yeah yeah
Suddenly I see
She got the power to be
The power to give
The power to see yeah yeah 
Suddenly I see
This is what I wanna be
Suddenly I see
Why the hell it means so much to me
Suddenly I see
Why the hell it means so much to me

14 timmar tills jag börjar. 1 minut tills jag somnar.

it's always better when we're together, no shit about it.

vaknade hur som helst i morse, bara det är en vinst. Pappa ringde och sa att han var i fredrika, påväg hit.
Det var länge sedan jag hade sån panik. Väldigt länge sedan.
Det första jag gjorde var att kolla VK's och VF's hemsidor om olyckor. Jag vågade inte ringa varken mamma, kicki eller krille av rädsla för att möta den sjukt irriterande telefonsvarartantens röst.
Jag var så jävla säker på att pappa var påväg hit för att berätta att hela familjen eliminerats från jordens yta.

Men så var inte fallet. Han var ledig och ville bara överraska, tisdagen till ära.
Grät ett par lättnaedns tårar för att sedan bege mig mot stan och springa lite xbox360 ärenden. Vi åt en gomacka på subway och ringde sedan och bokade en dejt med Leif.
Jag gillar Leif, han är en jäkla reko karl!

tiden mellan subwaybesöket och dejten ägnade vi åt att fiska upp Linnea för att gemensamt bege oss mot Kvantum. Älskade, saknade Kvantum.
Vi storhandlade. Jag älskar att storhandla. Men vi storhandlade stl. s.
Storhandla stl. xxl blire av i början på december. Hur som helst, vad jag inhandlade är inte av intresse kan jag gissa, så jag går vidare med the story of the day.

Vi drog hem, åt mango och drack kaffe runt mitt köksbord, som jag annars aldrig använder. Det är nästan för fint för att använda. Jag är så rädd att jag ska spilla på duken nämligen.

Vid 20tiden ringde Leffe igen (ja, jag tar mig friheten att kalla honom Leffe för han kallar säkert mig för maja, eller mia, eller marre när han pratar om mig med sin fru.) så det var bara att pakca ihop sig i bilen igen för att bege sig mot hagmarksvägen ,som vi hittade efter många om och men, mitt superba lokalsinne till trots.
Efter ett x antal trappor kom vi till himmelen. Både bildligt och bokstavligt talat.
Fan vad fint det var!
Ett stort kök med en riktig spis och en STOR ugn, stor och fräsch toalett, ett apmysigt och, jag vill nästan säga gigantiskt med det vore att ta i i överkant, allrum och en stor balkong.
Där har jag också tillgång till bastu som INTE är något hemligt ninjarum, och åtminstone EN supertrevlig granne vid namn Niklas.

Hela härligheten var dessutom nymålad och nyligt renoverad. Visst hade spisen kunnat vara någon årsmodell yngre, menvadihelskotta är en spis att knorra om när den iallafall inte ser ut som den jag har nu?

4 december people, då bär det av mot högre höjder!
yippi kay yey, motherfuckers!

Fan vad jag är nöjd med allt idag. Sådär barnsligt-hopplöst-utan-gränser-vildsåinnihelskotta-glad.
Pappa är världsbäst!