the wheight of my words
Jag har ingen dröm.
Nej, så är det. Jag har ingen dröm, inga förväntningar och inga förhoppningar. Jag har ingen dröm men jag har nuet och jag vill kalla det livet.
Visst, livet är historia och förhoppningsvis framtid, men dessa två är föreställningsvärldar som är för diffusa och för ogripbara för att egentligen spela någon roll.
Jag har nuet, och jag vill kalla det livet.
Nuet är stort, så otroligt stort. Trots att nuet är mindre än en mikrosekund, är det större än det största, då nuet är det enda vi har.
Nuet är individuellt och upplevs av flera miljarder människor, samtidigt, hela tiden.
För mig är livet nuet, och nuet är livet.
Och livet består av miljontals beståndsdelar som gör varje sekund och varje andetag jag tar till himmel och helvete.
För är det inte så, att vi så naivt och blåögt hela tiden förväntar oss rättvisa och bara därför känns orättvisorna som bestraffning snarare än utjämning. För orättvisorna som träffar oss, är väl trots allt rättvisa?
Och vem har egentligen sagt att livet ska vara rättvist?
Nej, jag har ingen dröm, jag är för rädd, kanske för medveten om att dessa orättvisor, dessa rättvisor och de högre makternas svar på utjämning som kan krossa varje dröm på en mikrosekund, kan komma till mig när som helst.
Denna mikrosekund som är nuet, livet.
Jag har nuet, och nuet är livet.
Livet är små mirakel som vi låter passera då vår föreställning om mirakel handlar om att dela hav.
Ett mirakel är en nyfödd bäbis som vilar mot sin mammas trötta kropp, en soluppgång så vacker att den tar andan ur oss, två hjärtan som möts eller ett handslag som utlovar och bevarar fred.
Livet är chanser. Chanser vi tar och chanser vi inte tar på grund av rädsla. Rädslan av förändring bort från det trygga vi har. Chanser som kan förändra liv, såväl ditt eget som andras.
Livet är misstag. Fatala misstag som kostar för mycket och orsakar djupa sår som aldrig läker. Misstag vi lär oss av och misstag som senare leder till lycka. Vi måste våga misslyckas för att sedan lära oss hur lyckan verkligen ser ut. Livet är misstag
Livet gör ont. Livet är chock och andnöd och tårar och skrik. Livet är sorg och förtvivlan, söndertrasande och tankeförlamande. Sorg är oundvikligt och en befogat hatad del av livet. Sorg är så enormt och svårt och svårhanterligt men sorg är livet.
Livet är möten. Möten med människor och samtal med främlingar. Möten som förändrar världen och möten som förändrar dig. Möten som väcker känslor vi inte trodde fanns och möten som ger liv. Möt en leende främling och hela dagen kan vara räddad.
Livet är vänskap. Vänskap är en hand att hålla och en axel att luta sig mot. Vänskap är gemenskap; gemensamma skratt och gemensamma tårar. Vänskap är sympati. Vänskap är ett samtal mitt i natten, delad glädje och delad sorg. Vänskap är att passa bollen till någon och han passar den tillbaka, imaginärt som konkret. Vänskap är de starkaste banden vi väver och vänskap går inte att mäta, går inte att jämföra med något. Vänskap är livet.
Livet är kärlek. Kärlek över gränser, såväl geografiska som emotionella. Kärlek är rent och ärligt, en av de starkaste krafter människan kan uppleva.
Kärlek är att säga ’jag älskar dig’ till någon och känna fullkomlighet. Kärlek är så mycket och så stort för att ens försöka sätta ord på.
Kärlek är allt; kärlek till ett barn, till en vän, till en hund, till en glass, till en bil, till en pojkvän eller till en flickvän.
Kärlek är beröring som får huden att knottra sig. Kärlek är ett samtal med orden ’Jag ville bara höra hur du har det.’ Kärlek är någon som väntar och någon som är stolt. Kärlek är klichéer och värme och middagar med ljus och sex och en längtan efter vad poesi och sångtexter utlovar. Kärlek är trygghet och ömhet och intensitet. Kärlek är fingrar som flätas samman och inte nätterna man somnar bredvid någon utan mornarna man vaknar och de ligger kvar.
Livet är underbart. Livet är fruktansvärt. Livet är lärdom och livet är rädsla och osäkerhet och svek och hopplöshet. Livet är en väntan och en ständig kamp. Livet är gott och livet är ont.
Livet är döden. Paolo Coelho skrev i sin bok ’Vid floden Piedra satt jag mig ned och grät ’,”Livet fanns redan innan vi föddes och det kommer att finnas kvar även sedan vi lämnat den här världen.’
Livet är döden och det kommer vi aldrig förstå, för även om de döda stundtals talar, så förklarar de aldrig varför det händer. Döden är oförståeligt och oförklarligt. Döden är en flykt och döden är en räddning. Döden är egoistisk och döden förändrar. Ingen undgår döden och döden kommer åt oss, var vi än är i livet; vad vi än gör, vad vi än vill, vilka vi än är. Döden sker i nuet, på mindre än en sekund plockar döden bort de vi älskar mest, och vi hatar och förbannar den. Denna del av livet.
Livet är tid. Livet är så mycket, livet är så stort. Livet är nu.
Så nej, jag har ingen dröm, men jag har nuet. Nuet är livet.
Nej, så är det. Jag har ingen dröm, inga förväntningar och inga förhoppningar. Jag har ingen dröm men jag har nuet och jag vill kalla det livet.
Visst, livet är historia och förhoppningsvis framtid, men dessa två är föreställningsvärldar som är för diffusa och för ogripbara för att egentligen spela någon roll.
Jag har nuet, och jag vill kalla det livet.
Nuet är stort, så otroligt stort. Trots att nuet är mindre än en mikrosekund, är det större än det största, då nuet är det enda vi har.
Nuet är individuellt och upplevs av flera miljarder människor, samtidigt, hela tiden.
För mig är livet nuet, och nuet är livet.
Och livet består av miljontals beståndsdelar som gör varje sekund och varje andetag jag tar till himmel och helvete.
Vi kommer aldrig ifrån ondskan, som jag hellre kallar rättvisan.
För är det inte så, att vi så naivt och blåögt hela tiden förväntar oss rättvisa och bara därför känns orättvisorna som bestraffning snarare än utjämning. För orättvisorna som träffar oss, är väl trots allt rättvisa?
Och vem har egentligen sagt att livet ska vara rättvist?
Nej, jag har ingen dröm, jag är för rädd, kanske för medveten om att dessa orättvisor, dessa rättvisor och de högre makternas svar på utjämning som kan krossa varje dröm på en mikrosekund, kan komma till mig när som helst.
Denna mikrosekund som är nuet, livet.
Jag har nuet, och nuet är livet.
Livet är små mirakel som vi låter passera då vår föreställning om mirakel handlar om att dela hav.
Ett mirakel är en nyfödd bäbis som vilar mot sin mammas trötta kropp, en soluppgång så vacker att den tar andan ur oss, två hjärtan som möts eller ett handslag som utlovar och bevarar fred.
Livet är chanser. Chanser vi tar och chanser vi inte tar på grund av rädsla. Rädslan av förändring bort från det trygga vi har. Chanser som kan förändra liv, såväl ditt eget som andras.
Livet är misstag. Fatala misstag som kostar för mycket och orsakar djupa sår som aldrig läker. Misstag vi lär oss av och misstag som senare leder till lycka. Vi måste våga misslyckas för att sedan lära oss hur lyckan verkligen ser ut. Livet är misstag
Livet gör ont. Livet är chock och andnöd och tårar och skrik. Livet är sorg och förtvivlan, söndertrasande och tankeförlamande. Sorg är oundvikligt och en befogat hatad del av livet. Sorg är så enormt och svårt och svårhanterligt men sorg är livet.
Livet är möten. Möten med människor och samtal med främlingar. Möten som förändrar världen och möten som förändrar dig. Möten som väcker känslor vi inte trodde fanns och möten som ger liv. Möt en leende främling och hela dagen kan vara räddad.
Livet är vänskap. Vänskap är en hand att hålla och en axel att luta sig mot. Vänskap är gemenskap; gemensamma skratt och gemensamma tårar. Vänskap är sympati. Vänskap är ett samtal mitt i natten, delad glädje och delad sorg. Vänskap är att passa bollen till någon och han passar den tillbaka, imaginärt som konkret. Vänskap är de starkaste banden vi väver och vänskap går inte att mäta, går inte att jämföra med något. Vänskap är livet.
Livet är kärlek. Kärlek över gränser, såväl geografiska som emotionella. Kärlek är rent och ärligt, en av de starkaste krafter människan kan uppleva.
Kärlek är att säga ’jag älskar dig’ till någon och känna fullkomlighet. Kärlek är så mycket och så stort för att ens försöka sätta ord på.
Kärlek är allt; kärlek till ett barn, till en vän, till en hund, till en glass, till en bil, till en pojkvän eller till en flickvän.
Kärlek är beröring som får huden att knottra sig. Kärlek är ett samtal med orden ’Jag ville bara höra hur du har det.’ Kärlek är någon som väntar och någon som är stolt. Kärlek är klichéer och värme och middagar med ljus och sex och en längtan efter vad poesi och sångtexter utlovar. Kärlek är trygghet och ömhet och intensitet. Kärlek är fingrar som flätas samman och inte nätterna man somnar bredvid någon utan mornarna man vaknar och de ligger kvar.
Livet är underbart. Livet är fruktansvärt. Livet är lärdom och livet är rädsla och osäkerhet och svek och hopplöshet. Livet är en väntan och en ständig kamp. Livet är gott och livet är ont.
Livet är döden. Paolo Coelho skrev i sin bok ’Vid floden Piedra satt jag mig ned och grät ’,”Livet fanns redan innan vi föddes och det kommer att finnas kvar även sedan vi lämnat den här världen.’
Livet är döden och det kommer vi aldrig förstå, för även om de döda stundtals talar, så förklarar de aldrig varför det händer. Döden är oförståeligt och oförklarligt. Döden är en flykt och döden är en räddning. Döden är egoistisk och döden förändrar. Ingen undgår döden och döden kommer åt oss, var vi än är i livet; vad vi än gör, vad vi än vill, vilka vi än är. Döden sker i nuet, på mindre än en sekund plockar döden bort de vi älskar mest, och vi hatar och förbannar den. Denna del av livet.
Livet är tid. Livet är så mycket, livet är så stort. Livet är nu.
Så nej, jag har ingen dröm, men jag har nuet. Nuet är livet.
I don't know what i can save
I hemmets lugna vrå.
Blev en dag tidigare än beräknat, men vad gör man inte för att slippa kollektivtrafiken. Dessutom fanns där inte mycket för mig att göra i Umeå, förutom att insupa de sista ljuva stadsdofterna innan jag lämnar dem för sommaren i Vilhelmina.
Don't really know what to say. Nu när alla temporary, imaginary lovers kastats ut så har likgiltigheten ersatt dem och det, kära vänner, är aldrig upplyftande.
Det bara rullar på, inte för fort, inte för sakta, det bara rullar. Hur tråkigt som helst.
Vet inte alls vad jag ska göra, säga, tänka eller tycka. Här hemma är allt så ordinary och trist.
Jag gillar Umeå, anonymiteten och okända ansikten att le mot utan att behöva möta dem igen, för att sedan gå hem och planera dessa bröllop med.
Föreställningsvärldarna som gör det värt att somna.
Dock inte att vakna. Verkligeheten är för sorglig.
Som sagt, hemkommen och vilse. Tristessen hemma är inget jämfört med tristessen i Umeå. Ur den kommer alltid något bra. Här blir livets så jävligheter stora som solen men svarta som natten och jag bara analyserar sönder.
Nu är det däremot så illa att jävligheterna har upphört att existera så inte ens analyser finns att underhålla mig själv med.
Det finns inga läxor att göra, inga OCavsnitt att ladda ner, inga långsamma timmar framför min sepiafärgade TVbild att fördriva tid med.
SÅ, vad jag skulle kunna göra är att lägga mig att sova, men utan drömmar att drömma känns heller inte det lockande.
kissliv
Alltså, dear readers, jag är ledsen för denna falnande skrivarlåga. Jag ska se till att ställa till skandaler i helgen så ni har något att läsa om. I'm tellin ya!
Hejdå
You called me after midnight
Must have been three years since we last spoke
I slowly tried to bring back
The image of your face from the memories so old
I tried so hard to follow
But didn't catch the half of what had gone wrong
Said "I don't know what I can save you from"
I don't know what I can save you from
I asked you to come over, and within half an hour
You were at my door
I had never really known you
But I realized that the one you were before
Had changed into somebody for whom
I wouldn't mind to put the kettle on
Still I don't know what I can save you from
I don't know what I can save you from
I don't know what I can save you from
I don't know what I can save you from
I don't know what I can save you from
I don't know what I can save you from
Blev en dag tidigare än beräknat, men vad gör man inte för att slippa kollektivtrafiken. Dessutom fanns där inte mycket för mig att göra i Umeå, förutom att insupa de sista ljuva stadsdofterna innan jag lämnar dem för sommaren i Vilhelmina.
Don't really know what to say. Nu när alla temporary, imaginary lovers kastats ut så har likgiltigheten ersatt dem och det, kära vänner, är aldrig upplyftande.
Det bara rullar på, inte för fort, inte för sakta, det bara rullar. Hur tråkigt som helst.
Vet inte alls vad jag ska göra, säga, tänka eller tycka. Här hemma är allt så ordinary och trist.
Jag gillar Umeå, anonymiteten och okända ansikten att le mot utan att behöva möta dem igen, för att sedan gå hem och planera dessa bröllop med.
Föreställningsvärldarna som gör det värt att somna.
Dock inte att vakna. Verkligeheten är för sorglig.
Som sagt, hemkommen och vilse. Tristessen hemma är inget jämfört med tristessen i Umeå. Ur den kommer alltid något bra. Här blir livets så jävligheter stora som solen men svarta som natten och jag bara analyserar sönder.
Nu är det däremot så illa att jävligheterna har upphört att existera så inte ens analyser finns att underhålla mig själv med.
Det finns inga läxor att göra, inga OCavsnitt att ladda ner, inga långsamma timmar framför min sepiafärgade TVbild att fördriva tid med.
SÅ, vad jag skulle kunna göra är att lägga mig att sova, men utan drömmar att drömma känns heller inte det lockande.
kissliv
Alltså, dear readers, jag är ledsen för denna falnande skrivarlåga. Jag ska se till att ställa till skandaler i helgen så ni har något att läsa om. I'm tellin ya!
Hejdå
You called me after midnight
Must have been three years since we last spoke
I slowly tried to bring back
The image of your face from the memories so old
I tried so hard to follow
But didn't catch the half of what had gone wrong
Said "I don't know what I can save you from"
I don't know what I can save you from
I asked you to come over, and within half an hour
You were at my door
I had never really known you
But I realized that the one you were before
Had changed into somebody for whom
I wouldn't mind to put the kettle on
Still I don't know what I can save you from
I don't know what I can save you from
I don't know what I can save you from
I don't know what I can save you from
I don't know what I can save you from
I don't know what I can save you from
the steets of you
Yranhelgen är över. Jag har gjort slut med mig senaste förälskelse (självklart utan dennes knowledge) och livet rullar vidare, i guess?
Jag är trött, så trött att jag knappt vet vad jag heter, men jag vill understryka att detta har inget med alkoholkonsumtion att göra och eftersom de senaste proveresultaten var av den bättre sorten kan jag helle rinte skylla på dem, så jag skyller på tristess.
Alltid tacksamt.
En riktigt trevlig fredagsfest hos Maja var helgens enda höjdpunkt, då både fysikgränd och lördagen ar riktiga plattfall, av sorten utkastadurettflygplanutanfallskärm.
Jag blev aningens överförfriskad, men det la sig och väl uppe på fysikgränd var jag stadigare än en.. tall.
Visst, jag hade halkiga skor och föll som en fura trettio-fyrtio gånger, men sånt händer?
Oundvikligt och numera obligatoriskt lumpensnack, telefonsamtal med guldkant from the other side, subwaymackor, kisspauser, borttappade småsystrar, mingel, hångle (nej, inte för min del, vad trodderuu!?) och annat som hör fysikgränd och bbyran till.
Bra som abbarn är betyget. Inga laxar här inte.
Törsdagen var förövrigt en sjujäkla höjdare. Jag och Maja lyxkäkade svindyrt på olearys och vi drack minst lika god öl. Ja, Maja också, för personalen var oansvariga och lät fullständigt bli att kolla legitimation. Fortsätt så!
Sedan dök Jonas och Ulf upp och vi bara umgicks och hade det bra hela kvällen, och halva fredagen, innan det var dags för dem att bege sig to the other side igen.
Ser fram emot balen. WOO!
Vad som händer fram tills dess är ett jävla mysterium. Antar att jag bara slackar i lghtn och väntar ut tiden. Jag och tiden kommer inte alltför bra överrens numera. Vi nästan hatar varandra och gör allt för att jävlas och trotsa varandra.
Jag är inte den som ger mig, så vi får se hur det slutar.
Eftersom jag inofficiellt har sommarlov nu, så händer det sjukt lite.
Allt jag gör är att filosofera över diverse oviktigheter och små jävligheter som hela tiden hamnar ivägen för fullständig satisfaction.
Mitt nyfunna intresse är gamla bloggar och inlägg man författat genom tiderna. Här har vi dödsångest delux, go vänner!
Jag var fruktansvärt arg och relativt dum i huvudet. Nu när Earl och hans förbannade karma entrat mitt liv så är det enda jag kan tänka på vilken fruktansvärd framtid jag har att gå till mötes.
Hur ska jag ställa detta till rätta? VA?! VAVAVA?!?!
Jebene, sommaren har sin givna headline och det kommer nog mest bara att handla om en sak: fix it!
Nej, om man ska ta tag i livet och se till att bryta even more mot lagen och ladda hem lite mer Earl.
Och ja, det är mitt liv just nu. Ligga, titta och äta.
(Tack kära du, för att du ger ljus, liv och lycka. Du är guld, grön och skog. Du är sås på min torra mat och du är ungefär allt.)
Jag är trött, så trött att jag knappt vet vad jag heter, men jag vill understryka att detta har inget med alkoholkonsumtion att göra och eftersom de senaste proveresultaten var av den bättre sorten kan jag helle rinte skylla på dem, så jag skyller på tristess.
Alltid tacksamt.
En riktigt trevlig fredagsfest hos Maja var helgens enda höjdpunkt, då både fysikgränd och lördagen ar riktiga plattfall, av sorten utkastadurettflygplanutanfallskärm.
Jag blev aningens överförfriskad, men det la sig och väl uppe på fysikgränd var jag stadigare än en.. tall.
Visst, jag hade halkiga skor och föll som en fura trettio-fyrtio gånger, men sånt händer?
Oundvikligt och numera obligatoriskt lumpensnack, telefonsamtal med guldkant from the other side, subwaymackor, kisspauser, borttappade småsystrar, mingel, hångle (nej, inte för min del, vad trodderuu!?) och annat som hör fysikgränd och bbyran till.
Bra som abbarn är betyget. Inga laxar här inte.
Törsdagen var förövrigt en sjujäkla höjdare. Jag och Maja lyxkäkade svindyrt på olearys och vi drack minst lika god öl. Ja, Maja också, för personalen var oansvariga och lät fullständigt bli att kolla legitimation. Fortsätt så!
Sedan dök Jonas och Ulf upp och vi bara umgicks och hade det bra hela kvällen, och halva fredagen, innan det var dags för dem att bege sig to the other side igen.
Ser fram emot balen. WOO!
Vad som händer fram tills dess är ett jävla mysterium. Antar att jag bara slackar i lghtn och väntar ut tiden. Jag och tiden kommer inte alltför bra överrens numera. Vi nästan hatar varandra och gör allt för att jävlas och trotsa varandra.
Jag är inte den som ger mig, så vi får se hur det slutar.
Eftersom jag inofficiellt har sommarlov nu, så händer det sjukt lite.
Allt jag gör är att filosofera över diverse oviktigheter och små jävligheter som hela tiden hamnar ivägen för fullständig satisfaction.
Mitt nyfunna intresse är gamla bloggar och inlägg man författat genom tiderna. Här har vi dödsångest delux, go vänner!
Jag var fruktansvärt arg och relativt dum i huvudet. Nu när Earl och hans förbannade karma entrat mitt liv så är det enda jag kan tänka på vilken fruktansvärd framtid jag har att gå till mötes.
Hur ska jag ställa detta till rätta? VA?! VAVAVA?!?!
Jebene, sommaren har sin givna headline och det kommer nog mest bara att handla om en sak: fix it!
Nej, om man ska ta tag i livet och se till att bryta even more mot lagen och ladda hem lite mer Earl.
Och ja, det är mitt liv just nu. Ligga, titta och äta.
(Tack kära du, för att du ger ljus, liv och lycka. Du är guld, grön och skog. Du är sås på min torra mat och du är ungefär allt.)
I held your hand, you held my trust
Aldrig har jag mött en så underbar lögnare.
Dessa dubbelmoralismens glansdagar gör mig aldrig gott. Why should they? Sedan när har dubbelmoralism gjort någon gott? Iofs så lever vi ständigt i denna lögn, denna idioti, denna tro om att andra inte märker något, misstänker något. Så vafan. Låt oss vara dubbelmoralister.
En liten parentes. För att återgå till vad ni vill veta mer om: mitt emotionella varande:
"..." fast lögnare, nej, det var en lögn från mitt håll. Lögnare är det sista han är. Snarare motsatsen, jag har bara för svårt att acceptera detta undanhållande av fakta.
Har svårt att acceptera att andra tänker annorlunda än mig då jag själv anser mig ha rätt.
Tycker mig erkänna såväl brister som gåvor, medan andra.. skiter i det?
Jagvisst, jag älskar att sätta mig själv på pedistal och agera allsmäktig och allvetande.
Mer troligt är det å andra sidan att mitt behov av att vilja veta allt ger mig en smärre abstinenschock när jag inte får det jag vill ha. Dessa livets små förbannade mysterier är inget för mig.
Get it all out there, för FAN.
Ett annat problem kan dessvärre vara det sviktande modet. Att för mig fråga rakt ut strider (dubbelmoralismememememememe) mot diverse principer till skyddsmurar jag byggt upp efter diverse medvetet omedvetna anfall jag utsatts för under min hittills relativt korta vandring genom livet.
Blaha. För att knyta ihop så vill jag hänvisa till inlägget om tillfälliga förälskelser. This is one of them.
Jag sätter ut parenteser på allt det andra i mitt liv (ja, allt det där andra, för det händer ju så otroooligt mycket annat..) och bara .. aldkfjalkdjf9oe03893=)(/&%¤
Speciellt såhär, när timman är sen och ensamheten blir lite för påtaglig för att ignorera.
Det är de gånger man drömmer sig iväg, nivet; bröllop, frukostar, bra sex, hålla handen, äta lunch, ringa och fråga hur läget är bara för att, umgås, mysa i en soffa, lyssna på musik, bråka lite, makeupsex, somna, skeda, pussas.. AMAHGAAAD.
Dagtid, då är det andra bullar.
Och andra bullar är det definitivt när det väl kommer till kritan. Då är det oftast dissen, en lätthanterlig onenigther som gäller. Ja, jebene. Det är omständigt det här; att vara singel, 19, och trött.
Nog om det, känner jag direkt.
Imorgon händere grejer. Ulf och Jonas ska minsan komma på besök och vi ska hitta på allt möjligt lattjo.
Vänner, hörni, finns det något bättre?
Förmodligen inte.
This is for you, kära vänner. Ni vet vilka ni är.
find me here
speak to me
i want to feel you
i need to hear you
you are the light
that is leading me
to the place where
i find peace again
you are the strength
that keeps me walking
you are the hope
that keeps me trusting
you are the life to my soul
you are my purpose
you are everything
and how can i
stand here with you
and not be moved by you
would you tell me
how could it be
any better than this
you calm the storms
you give me rest
you hold me in your hands
you won't let me fall
you still my heart
and you take my breath away
would you take me in
would you take me deeper now
'cause you're all i want
you are all i need
you are everything
everything
Dessa dubbelmoralismens glansdagar gör mig aldrig gott. Why should they? Sedan när har dubbelmoralism gjort någon gott? Iofs så lever vi ständigt i denna lögn, denna idioti, denna tro om att andra inte märker något, misstänker något. Så vafan. Låt oss vara dubbelmoralister.
En liten parentes. För att återgå till vad ni vill veta mer om: mitt emotionella varande:
"..." fast lögnare, nej, det var en lögn från mitt håll. Lögnare är det sista han är. Snarare motsatsen, jag har bara för svårt att acceptera detta undanhållande av fakta.
Har svårt att acceptera att andra tänker annorlunda än mig då jag själv anser mig ha rätt.
Tycker mig erkänna såväl brister som gåvor, medan andra.. skiter i det?
Jagvisst, jag älskar att sätta mig själv på pedistal och agera allsmäktig och allvetande.
Mer troligt är det å andra sidan att mitt behov av att vilja veta allt ger mig en smärre abstinenschock när jag inte får det jag vill ha. Dessa livets små förbannade mysterier är inget för mig.
Get it all out there, för FAN.
Ett annat problem kan dessvärre vara det sviktande modet. Att för mig fråga rakt ut strider (dubbelmoralismememememememe) mot diverse principer till skyddsmurar jag byggt upp efter diverse medvetet omedvetna anfall jag utsatts för under min hittills relativt korta vandring genom livet.
Blaha. För att knyta ihop så vill jag hänvisa till inlägget om tillfälliga förälskelser. This is one of them.
Jag sätter ut parenteser på allt det andra i mitt liv (ja, allt det där andra, för det händer ju så otroooligt mycket annat..) och bara .. aldkfjalkdjf9oe03893=)(/&%¤
Speciellt såhär, när timman är sen och ensamheten blir lite för påtaglig för att ignorera.
Det är de gånger man drömmer sig iväg, nivet; bröllop, frukostar, bra sex, hålla handen, äta lunch, ringa och fråga hur läget är bara för att, umgås, mysa i en soffa, lyssna på musik, bråka lite, makeupsex, somna, skeda, pussas.. AMAHGAAAD.
Dagtid, då är det andra bullar.
Och andra bullar är det definitivt när det väl kommer till kritan. Då är det oftast dissen, en lätthanterlig onenigther som gäller. Ja, jebene. Det är omständigt det här; att vara singel, 19, och trött.
Nog om det, känner jag direkt.
Imorgon händere grejer. Ulf och Jonas ska minsan komma på besök och vi ska hitta på allt möjligt lattjo.
Vänner, hörni, finns det något bättre?
Förmodligen inte.
This is for you, kära vänner. Ni vet vilka ni är.
find me here
speak to me
i want to feel you
i need to hear you
you are the light
that is leading me
to the place where
i find peace again
you are the strength
that keeps me walking
you are the hope
that keeps me trusting
you are the life to my soul
you are my purpose
you are everything
and how can i
stand here with you
and not be moved by you
would you tell me
how could it be
any better than this
you calm the storms
you give me rest
you hold me in your hands
you won't let me fall
you still my heart
and you take my breath away
would you take me in
would you take me deeper now
'cause you're all i want
you are all i need
you are everything
everything
less perfection
En sån kväll då det är svårt att somna. Då jag helst går och lägger mig med ett element och låtsas att det är värme från någon annan.
Det dumma är att jag inte har något element och jag har sure as hell inte någon annan heller.
Deppigt.
och FYFAN för sentamentalitet. Fyfan ASSÅ!
och FYFAN för att skriva tal om livet, när man hellre tar sig an döden. Förvisso är döden en del av livet (att sväva iväg..) men nae.
Jag bjuder på den här kära vänner, eftersom min blogg helt oplanerat kommit att handla om singellivet och dess konsekvenser:
Det dumma är att jag inte har något element och jag har sure as hell inte någon annan heller.
Deppigt.
och FYFAN för sentamentalitet. Fyfan ASSÅ!
och FYFAN för att skriva tal om livet, när man hellre tar sig an döden. Förvisso är döden en del av livet (att sväva iväg..) men nae.
Jag bjuder på den här kära vänner, eftersom min blogg helt oplanerat kommit att handla om singellivet och dess konsekvenser:
Ska vi verkligen leva lyckliga i alla våra dagar genom någon annan?
Allt jag egentligen kan konstatera är kärlekens ogripbarhet. Att det är omöjligt för mig att berätta vad det är och hur det fungerar.
- Maria Karlsson 060520
Törnrosa har gjort det, Snövit har gjort det, Askungen har också gjort det. Vi lärde oss redan i treårsåldern att kärlekssagan är en av de vackraste och heligaste.
På frågan om vad jag ville bli när jag blev stor kändes svaret självklart och jag svarade alltid, i kör med mina rosa vänner: ”Prinsessa!”, För vi hade vår dröm om ett rosa slott, en prins att kyssa och lycklig kärlek.
Och kyssen kom.
Jag var 6 år, fick min första puss och besvikelsen var total.
Jag var 6 år, fick min första puss och besvikelsen var total.
Ingen änglasång i fjärran, inga vita duvor, inga rosenblad som föll från skyn, vi svävade inte ens en centimeter från marken. Inte ens en centimeter.
Nej, det var bara pinsamt och obekvämt. Han var inte alls speciellt kärleksfull och alla mina prinsessvänner stod mest bara och fnittrade i kuddrummet bredvid.
Där och då rämnade min dåvarande syn på kärlek, och jag valde att ligga kvar bland ruinerna ett tag för att komma över chocken.
Drömmen om att prinsessorna skall ligga och vänta på sina prinsar och sedan tillsammans leva lyckliga i alla sina dagar var så krossad en dröm någonsin kunde bli, trodde jag.
För när jag sedan åtta år senare, i 14årsåldern, grät mig till sömns över en förlorad kärlek som jag naivt trodde att jag faktiskt skulle leva lycklig i alla mina dagar tillsammans med, så krossades den lite till,. En tegelsten här, ett hjärta där.
14 år alltså, inte ens en femtedel av livet är levt, och jag hade lagt ner allt vad kärlek hette.
Kärleken är död. Hoppets låga släckt. Fan, fan, fan (tack Thåström för sjukt intelligent låttitel).
Till och med på biologin, det mest påtagliga och konkreta av ämnena i skolan, baserat på fakta och vetenskap, lärde vi oss att fortplantning, kärlek i dess renaste form, är i huvudsak det enda vi lever för. Med kärlek kan vi lösa alla problem. Make love not war.
Klart jag deppade, jag var dumpad och 14.
För kärleken var på något sätt svaret på alla livets allra svåraste frågor.
Eller?
Krävs det kärlek för att vara lycklig? Och kärlek, vad fan är det?
Är det man och kvinna, guldring, tre barn, Volvo kombi och golden retriever? Är det fleråriga förhållanden? Kärlek som hållit sedan barnsben? Är det resistent mot till och med döden? Finns det gränser för kärlek? Och vem sätter dem? Ska regering och riksdag bestämma rätt och fel? Ska kyrkan få säga ja och nej? Ska äktenskap verkligen vara nödvändigt för att bevisa kärlek? Behöver man bevisa den alls? Riktig kärlek, har någon rätt att säga vad som är oriktigt och inte? Måste kärlek vara tvåsamhet? Handlar inte allt om individen i grund och botten?
Varför har vi gjort individen så obetydlig när det handlar om kärlek? Tror vi inte på vår egen styrka?
Kärlek till sig själv är väl ändå grundstenen för att kunna bygga upp förhållanden till vem som helst?
Kärleken är individuell, även om det, i de flesta fall, krävs två för att utöva den stundvis svåra konsten att älska.
Verklig passion för oss samman, förenar oss på ett sätt omöjligt att beskriva i ord. En känsla, en berusning, ingen vill förlora.
Men just den rädslan, över att förlora känslan som infinner sig vid den upplevelsen, förälskelsen, tar strypgrepp om kärleken, och kväver den oftast innan den ens hunnit börjat blomma.
Därför måste vi våga känna tillit till oss själva och vår egen utveckling. Vi får inte låta kärleken växa fast i oss och göra den till en vana.
Ibland måste vi, hur obeskrivligt svårt det än är, acceptera att vi fått ut det mesta möjliga av en relation och därför gå vidare.
Och visst, sorgen över att förlora någon vi älskar är söndertrasande och förlamande, men om vi istället kunde tänka på allt det den kärleken gett oss, istället för på allt vi förlorar, skulle varje relation (och varje uppbrott) vara en gåva och en lärdom.
Jag tror, att vi ofta låser oss i tanken och ser att bara tillsammans med någon kan vi känna fullkomlighet, men om vi inte känner oss fullkomliga så kan vi heller inte ge av oss själva på det sätt kärleken faktiskt kräver.
Eftersom vi antar att det är den andra personen som utlöst förälskelsen, tror vi att det är han eller hon som är så underbar.
Jag tror att det är vår egen kärlek till oss själva vi känner och därför tror jag inte att vi kan leva lycklig i alla våra dagar genom någon annan.
Således tror jag att prinsessdrömmen är lika destruktiv som paradise-hotel-sex-normen, så till vida att skadan du tar av att inse att ditt liv aldrig kommer att bli mer prinsessrosa än klänningen du sparat i en låda i källaren, tillsammans med andra minnen, skadar dig minst lika mycket som att förneka att kärlek existerar och du knullar bort(fram) alla bekymmer, lagom promiskuöst.
Alltså, det är lika farligt att tro för mycket på kärleken, som att inte tro på den alls.
Att förneka kärleken och vad den kan ge, men också ta, begränsar ens liv och känslomässiga varande.
Jag kan bara svara för mig själv då jag tror att det är en tidigare besvikelse, ett förälskelsens nederlag, som orsakar en rädsla för att återigen utsätta sig för sårbarheten och nakenheten kärleken faktiskt inte kan skydda någon från och därigenom vända kärleken ryggen till.
Varför utsätter vi oss egentligen för risken att förlora vad som känns som meningen med livet?
För en naiv övertygelse om eviga, lyckliga dagar?
Är det då inte säkrare att ta avstånd från det livet och istället fokusera till fullo på sig själv? Förkasta sensitiviteten.
Jämförelsevis dokusåpans nonchalans till kärlekens mystik och intimitet.
Ett ställe där egoismen kan leva ut till fullo. Hänsynslöshet och känslolösa in-och-ut förhållanden. Sex. (Visst hör kärlek och sex ihop, men att som i dokusåpans värld basera förälskelse på erotik är dödsdömt och blint).
Att förneka kärlek är för mig en hämnd på besvikelser man utsatts för. Hämnd för att rättvisan vi alltid, så idiotiskt, förväntar oss, faktiskt låter bli att inträffa, och istället träffas vi av orättvisans stenhårda slag i solarplexus.
Andnöd, chock och besvikelse, en självklar kombination som framkallar hämndlystenhet. Men hämnd är bara en lat form av sorg. Sorg över det vi tror oss ha förlorat, men som egentligen bara lär oss livet. Som i huvudsak lär oss livet och hjälper oss, steg för steg, ned för sluttningen, bort från den uppdiktade trappan till prinsens slott, ner på verklighetens solida plattform.
Jag tror att kräver vi inget av kärleken, kräver den ingenting av oss.
Men vad vet egentligen jag? Jag är blott 18 år och nyinvigd i kärlekens stundtals hårda, stundtals underbara värld.
Allt jag egentligen kan konstatera är kärlekens ogripbarhet. Att det är omöjligt för mig att berätta vad det är och hur det fungerar.
- Maria Karlsson 060520
there are angels from different angles
Lite extra emotionell tack vare vinintaget ger jag mig nu lite våghalsigt ut på bloggandets hala isar.
Har, timman till äre bytt ut vinet mot Oboy och chipsen mot en god och flottig rostad macka. Allt är precis som det borde, kan man tro. Men ack och ve, jag är småoackad och humöret go' vänner, HUMÖRET ställer till det rejält.
Dubbelmoralsik, förväntansfull, ensam och lycklig, en kombination kanske bara vin kan framkalla.
1. Deal with me. Pallar du inte min brutala ärlighet, så pallar du förmodligen inte mig heller.
2. Sandra Svensson ska ha en eloge. Kanske två. Kanske tre. En för att hon lyckades göra mig vilse i mina egna kvarter, för att hon lyckades flytta mitt hus till en helt annan gata. Två. för att jag fick åka med henne hem. Tre; för att hon är en hyvens brutta, en reko tjej.
3. Lina, Mia Linnnea. Kanske de underbaraste bruttorna alive. Sebastian också, fast inte lika mycket(cause of your penis).
4. åh jebene. det är allt jag kan avslöja.
5. Johanna Arvidson. v
Hade mycket på hjärtat, men kanske är det tack vare vinet jag låter bli att avslöja allt för mycket? Är det dags att börja ta ett vinglas per kväll nu? Jag räddar ju både hjärtat, risken för cancer och jag kommer undan med hedern i behåll.
Why not?
Har, timman till äre bytt ut vinet mot Oboy och chipsen mot en god och flottig rostad macka. Allt är precis som det borde, kan man tro. Men ack och ve, jag är småoackad och humöret go' vänner, HUMÖRET ställer till det rejält.
Dubbelmoralsik, förväntansfull, ensam och lycklig, en kombination kanske bara vin kan framkalla.
1. Deal with me. Pallar du inte min brutala ärlighet, så pallar du förmodligen inte mig heller.
2. Sandra Svensson ska ha en eloge. Kanske två. Kanske tre. En för att hon lyckades göra mig vilse i mina egna kvarter, för att hon lyckades flytta mitt hus till en helt annan gata. Två. för att jag fick åka med henne hem. Tre; för att hon är en hyvens brutta, en reko tjej.
3. Lina, Mia Linnnea. Kanske de underbaraste bruttorna alive. Sebastian också, fast inte lika mycket(cause of your penis).
4. åh jebene. det är allt jag kan avslöja.
5. Johanna Arvidson. v
Hade mycket på hjärtat, men kanske är det tack vare vinet jag låter bli att avslöja allt för mycket? Är det dags att börja ta ett vinglas per kväll nu? Jag räddar ju både hjärtat, risken för cancer och jag kommer undan med hedern i behåll.
Why not?
fever that wont go
Pisskväll. Vet inte vad som hände med humöret, but right now så vill jag mest bara döda.
Det mesta och de flesta.
Å andra sidan är jag i exstas, mer eller mindre. Marlene har fått en dotter. Ord som är lite för stora för mig.
Marlene och Hans har fått en dotter. Ett litet mirakel.
Det mesta och de flesta.
Å andra sidan är jag i exstas, mer eller mindre. Marlene har fått en dotter. Ord som är lite för stora för mig.
Marlene och Hans har fått en dotter. Ett litet mirakel.
Önskar det kunde komma ett spädbarn in genom dörren här, så jag hade någon att nussa på.
Eller nejfan, skulle ett spädbarn komma in genom dörren skulle jag avlida på fläcken av skräck.
Fan vad läskigt.
Nog finns det annat än spädbarn jag vill ha genom dörren. En man tillexempel.
Och inte vilken man som helst, hell no, en alldeles speciell en.
Men med min tur så kommer nog spädbarnet, eller varför inte Hagamannen, som säkert rymt ikväll.
Eller nejfan, skulle ett spädbarn komma in genom dörren skulle jag avlida på fläcken av skräck.
Fan vad läskigt.
Nog finns det annat än spädbarn jag vill ha genom dörren. En man tillexempel.
Och inte vilken man som helst, hell no, en alldeles speciell en.
Men med min tur så kommer nog spädbarnet, eller varför inte Hagamannen, som säkert rymt ikväll.
På tal om absolut ingenting så har jag fabulerat vidare på ämnet 'Maria Karlsson och ensamheten' och underrubriken 'små föälskelser i vilt främmande människor'.
Well, det jag kommit fram till är följande:
Jag förälskar mig i människor dagligen. Över allt, när som helst. And I absolutely love it.
Det är dessa små förälskelser som ligger till grund för att överleva mitt miserabla och oönskade singelliv.
Två sekunders ögonkontakt blir på fem minuter bröllop vid havet och skånelänga och tre små glada barn.
Det är dock icket att förglömma att jag gör slut minst lika fort.
Är mycket väl medveten att skaderisken för själ och hjärta är hög när man förälskar sig i ett främmande leende, så jag tackar oftast vänligt men bestämt nej till dessa bröllop som de oftast inte har någon aning om.
Förvirrande för dessa stackare. Jag hade kunnat ge dem ett bra liv och de vet inte ens om att de haft chansen.
Frågan är ju den, om det bästa kanske vore att göra slag i saken någon gång, än att istället leva livet i tanke- och drömvärlden?
Dessa leenden, eller åtminstone ett av dem, vore trevligt att somna bredvid, on a regular basis.
Och trots alla dessa förälskelser jag har så finns det förstås ett leende och ett par ögon som lockar lite extra. Men denna lockelse leder förstås till en ack så mycket mer komplicerad drömvärld än de mindre och lite flyktigare förälskelserna.
och det jag ville komma fram till är att ta det inte så hårt om jag någon gång vandrar ut från min föreställningsvärld och agerar stalker. Jag ger upp rätt snabbt och allt jag egentligen är ute efter är en lättare konversation om väder och vind.
Väder och vind-konversationer ger mig så mycket mer tillfredsställelse än ni kan ana.
Åh jebene.
Varför i hela friden delar jag med mig av detta?
Varför envisas jag med desa verbala utvik a la 'aktuell rapport 'en gurka i ******'?¨
Nej, nu jävlar tänker jag sova. Gott som fan.
Well, det jag kommit fram till är följande:
Jag förälskar mig i människor dagligen. Över allt, när som helst. And I absolutely love it.
Det är dessa små förälskelser som ligger till grund för att överleva mitt miserabla och oönskade singelliv.
Två sekunders ögonkontakt blir på fem minuter bröllop vid havet och skånelänga och tre små glada barn.
Det är dock icket att förglömma att jag gör slut minst lika fort.
Är mycket väl medveten att skaderisken för själ och hjärta är hög när man förälskar sig i ett främmande leende, så jag tackar oftast vänligt men bestämt nej till dessa bröllop som de oftast inte har någon aning om.
Förvirrande för dessa stackare. Jag hade kunnat ge dem ett bra liv och de vet inte ens om att de haft chansen.
Frågan är ju den, om det bästa kanske vore att göra slag i saken någon gång, än att istället leva livet i tanke- och drömvärlden?
Dessa leenden, eller åtminstone ett av dem, vore trevligt att somna bredvid, on a regular basis.
Och trots alla dessa förälskelser jag har så finns det förstås ett leende och ett par ögon som lockar lite extra. Men denna lockelse leder förstås till en ack så mycket mer komplicerad drömvärld än de mindre och lite flyktigare förälskelserna.
och det jag ville komma fram till är att ta det inte så hårt om jag någon gång vandrar ut från min föreställningsvärld och agerar stalker. Jag ger upp rätt snabbt och allt jag egentligen är ute efter är en lättare konversation om väder och vind.
Väder och vind-konversationer ger mig så mycket mer tillfredsställelse än ni kan ana.
Åh jebene.
Varför i hela friden delar jag med mig av detta?
Varför envisas jag med desa verbala utvik a la 'aktuell rapport 'en gurka i ******'?¨
Nej, nu jävlar tänker jag sova. Gott som fan.
Kvällens parentes: Ulf ska ha en puss för att han är Ulf. Linda ska ha ett grattis för att hon är bäst i världen. Johanna ska ha en.. jagvetintevad för att hon är min finaste vän och Svensson ska ha sig ett ligg, men framför allt ett jävla lastbilsflak med härvetjagintehellervad för att hon är den i särklass underbaraste människa som gått på denna jord, sedan Jesus. Enligt ryktena var han en riktigt fin människa han också.
Gå på vatten alltså! Inte fy skam.
they lingre in my chest
Kvällen och dagen hade inte kunnat bli bättre.
Sådär lagom oansvarigt och rebelliskt skippade jag skolan, för att möta upp Maja på stan.
Tanken var en gemensam promenad, men det slutade med en påstridig man som ville få oss att prvoa cyklar. Som vanligt hade vi svårt att tacka nej (...) så vi valde en Skeppshult var och cyklade runt i 5 minuter. Hejhopp.
Sedan blev det News och en stor, stor, stor liten stund. Jag köpte en kaffe.
En blåbärscappuchino som var sjukt god.
Sedan hem, för att ladda för grillkvällen som blev hur trevlig som helst. Linnea, Larry och Jonas mötte upp i min lya och vi promenerade mot böles där vi upptäckte att vår grillplats var upptagen av ett gäng galna norrmän. Heja Norge.
Självklart byggde vi en egen liten eldstad.
Maja och Kaj anlände och vi grillade korv och hamburagre och grytor och bröd och plast och fåglar och hundar och gamla tanter.
Izak dök upp efter ett tag, sedan tog pyromanfasonerna överhanden och vi eldade allt vi kom åt, för att sedan bege oss mot Maja, Barcelona och chips.
Folke Bengtsson var en viktig del av kvällen och jag hånglade hejvilt med honom. Jag älskar Folke.
Barca vann, vi var glada och nu är jag hemma. Trött, lycklig och lite smånervös.
(lakfladkfnljnfajndislfjan) kanske bara Maja osm kan tolka, vi får se.
GODNATT.
Sådär lagom oansvarigt och rebelliskt skippade jag skolan, för att möta upp Maja på stan.
Tanken var en gemensam promenad, men det slutade med en påstridig man som ville få oss att prvoa cyklar. Som vanligt hade vi svårt att tacka nej (...) så vi valde en Skeppshult var och cyklade runt i 5 minuter. Hejhopp.
Sedan blev det News och en stor, stor, stor liten stund. Jag köpte en kaffe.
En blåbärscappuchino som var sjukt god.
Sedan hem, för att ladda för grillkvällen som blev hur trevlig som helst. Linnea, Larry och Jonas mötte upp i min lya och vi promenerade mot böles där vi upptäckte att vår grillplats var upptagen av ett gäng galna norrmän. Heja Norge.
Självklart byggde vi en egen liten eldstad.
Maja och Kaj anlände och vi grillade korv och hamburagre och grytor och bröd och plast och fåglar och hundar och gamla tanter.
Izak dök upp efter ett tag, sedan tog pyromanfasonerna överhanden och vi eldade allt vi kom åt, för att sedan bege oss mot Maja, Barcelona och chips.
Folke Bengtsson var en viktig del av kvällen och jag hånglade hejvilt med honom. Jag älskar Folke.
Barca vann, vi var glada och nu är jag hemma. Trött, lycklig och lite smånervös.
(lakfladkfnljnfajndislfjan) kanske bara Maja osm kan tolka, vi får se.
GODNATT.
lord, let me fly across his chest
well, fuck you very much.
Annars leker livet. Imorgon väntar grillning med goda vänner. Och egentligen massa prov om så sjukt onödiga saker som jag absolut inte vill slösa tid på att lära mig. VARFÖR behöver jag veta till exempel följande skit?:
Annars leker livet. Imorgon väntar grillning med goda vänner. Och egentligen massa prov om så sjukt onödiga saker som jag absolut inte vill slösa tid på att lära mig. VARFÖR behöver jag veta till exempel följande skit?:
Operativsystem (PC) 1981 IBM/MS DOS 1.0 1985 Windows 1.0 (kräver även DOS) 1987 Windows 2.0 (kräver även DOS) 1990 Windows 3.0 (kräver även DOS) 1993 Windows 3.11 nätverksfunktioner (kräver även DOS) 1995 Windows 95 (komplett operativsystem) 1996 Windows NT 4 för företag/nätverk 1998 Windows 98 2000Windows 2000 ersätter NT 4 för företag 2000 Windows ME ersätter Windows 98 för hemanvändare 2001Windows XP två versioner, home och professional 2003 Windows 2003 Server
VA?!
Jag vill ägna min tid åt viktiga saker, som att blogga om mitt intressanta liv. Yeey!
Eller sova. Sova är bra skit har jag hört.
Synd att jag ätit till mig en sockerfylla som inte är av denna världen. Jag ska dansa hela natten.
Textfil med .bat som filändelse Kör kommandona sekventiellt. ”Rem” anger kommentar REM Exempel på batfil
c:
cd \temp
dir c:\windows > filelist.txt
move filelist.txt c:\
c:
cd \temp
dir c:\windows > filelist.txt
move filelist.txt c:\
VA?!
Jag vill ägna min tid åt viktiga saker, som att blogga om mitt intressanta liv. Yeey!
Eller sova. Sova är bra skit har jag hört.
Synd att jag ätit till mig en sockerfylla som inte är av denna världen. Jag ska dansa hela natten.
och ett litet meddelande: NI ÖVERREAGERAR?!?!?!?!?!!!!!!!!
Chasing dorotea - Paris rain in july
Chasing dorotea - Paris rain in july
you better be sure what to keep
Kvällen blev min räddning. Lite terapisamtal med goda vänner och en lugn kväll men massa plugg förde tankarna bort från allt elände.
Det gnager fortfarande jävligt oskönt där någonstanns i mitt mörka undermedvetna, men det går att vifta bort.
Har dessutom andra små jävligheter att ta tag i.
På tal om jävligheter; den 15 maj twodublezerosix har endast handlat om jävligheter.
Morgonen och förmiddagen var svartare än natten men hjälp av lite kickboxning tog jag mig ur det.
Väl hemma efter en kortkort skoldag så bestämde sig livet att det inte pissat färdigt i mitt öga.
Jag handlade mat för pengar jag inte har och lagade en sjujäkla middag, som jag tappade ut på golvet. Tallriken gick i tremiljonersextiotusenfemhundrasjuttiotvå bitar, maten var överallt i hela rummet och jag fick ett lättare nervsammanbrott.
Satt mig och tittade på O.C. vilket gjorde mig än mer förbannad; VARFÖR får Marissa alla snygga killar?!
Jag hatar Marissor. Truly, madly, deeply.
Värst av allt är de livs levande i min verklighet. De man träffar på en gång om dagen, minst, och som bara står där och är äckligt snygga.
Fuck you.
Jag måste hitta mig en Volchock (fast jag tycker att han heter Volcheck..) som jag kan ringa, hångla upp vid väl valda tillfällen, slå ihjäl när det behövs, ha sex med när det behövs, titta på Sound of music med.. you know.
Hursom, sinnet är lättare, tro't eller ej, och jag ser fram emot morgondagen, trots prov, trots skola, trots vädret, trots en certain someone jag har lite svårt att jaga bort från tanken.
Å andra sidan är det skönt att den biten av hjärnan får sin stimulus.
KNARKAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA vad hopplöst.
men skönt. men jobbigt. men bra.
Jag är så trött så trött och har så mycket skit om luminans och screentryck och NMI och dvdomslag och shortstorys n' shit jag måste fixa.
Mjö mjö mjö.
parentes
man kan lätt tro att jag är självmorsdbenägen, men så är inte fallet.
Jag är på topp, i'm tellin ya!
Längtar hem litet dock. Till mamma och maten, till pappa och blommorna, till Lina och till hundarna.
parentes
hejdå för fan.
And so it is
Just like you said it would be
Life goes easy on me
Most of the time
And so it is
The shorter story
No love, no glory
No hero in her sky
And so it is
Just like you said it should be
We'll both forget the breeze
Most of the time
And so it is
The colder water
The blower's daughter
The pupil in denial
Did I say that I loathe you?
Did I say that I want to
Leave it all behind?
I can't take my eyes off of you
I can't take my mind off you
I can't take my mind off of you
I can't take my mind off you
'Til I find somebody new
Det gnager fortfarande jävligt oskönt där någonstanns i mitt mörka undermedvetna, men det går att vifta bort.
Har dessutom andra små jävligheter att ta tag i.
På tal om jävligheter; den 15 maj twodublezerosix har endast handlat om jävligheter.
Morgonen och förmiddagen var svartare än natten men hjälp av lite kickboxning tog jag mig ur det.
Väl hemma efter en kortkort skoldag så bestämde sig livet att det inte pissat färdigt i mitt öga.
Jag handlade mat för pengar jag inte har och lagade en sjujäkla middag, som jag tappade ut på golvet. Tallriken gick i tremiljonersextiotusenfemhundrasjuttiotvå bitar, maten var överallt i hela rummet och jag fick ett lättare nervsammanbrott.
Satt mig och tittade på O.C. vilket gjorde mig än mer förbannad; VARFÖR får Marissa alla snygga killar?!
Jag hatar Marissor. Truly, madly, deeply.
Värst av allt är de livs levande i min verklighet. De man träffar på en gång om dagen, minst, och som bara står där och är äckligt snygga.
Fuck you.
Jag måste hitta mig en Volchock (fast jag tycker att han heter Volcheck..) som jag kan ringa, hångla upp vid väl valda tillfällen, slå ihjäl när det behövs, ha sex med när det behövs, titta på Sound of music med.. you know.
Hursom, sinnet är lättare, tro't eller ej, och jag ser fram emot morgondagen, trots prov, trots skola, trots vädret, trots en certain someone jag har lite svårt att jaga bort från tanken.
Å andra sidan är det skönt att den biten av hjärnan får sin stimulus.
KNARKAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA vad hopplöst.
men skönt. men jobbigt. men bra.
Jag är så trött så trött och har så mycket skit om luminans och screentryck och NMI och dvdomslag och shortstorys n' shit jag måste fixa.
Mjö mjö mjö.
parentes
man kan lätt tro att jag är självmorsdbenägen, men så är inte fallet.
Jag är på topp, i'm tellin ya!
Längtar hem litet dock. Till mamma och maten, till pappa och blommorna, till Lina och till hundarna.
parentes
hejdå för fan.
And so it is
Just like you said it would be
Life goes easy on me
Most of the time
And so it is
The shorter story
No love, no glory
No hero in her sky
And so it is
Just like you said it should be
We'll both forget the breeze
Most of the time
And so it is
The colder water
The blower's daughter
The pupil in denial
Did I say that I loathe you?
Did I say that I want to
Leave it all behind?
I can't take my eyes off of you
I can't take my mind off you
I can't take my mind off of you
I can't take my mind off you
'Til I find somebody new
Have a heart, will you?
Gårdagen hade ett minus; The kissing, the dissing and the missing. Typ.
Eftergifter. Bakisångesten som jag trodde skulle hålla sig undan la sin överjävligt tunga arm runt mina små, trötta axlar under bussresan mot umpe.
Tung, tung, ack och ve så tung hans håriga och illaluktande arm är.
Planen är att sova bort den, kapa av den, mata alla fågelinfluensa fåglar med den.
Känner jag honom rätt, mr. ångest, så har han lagom till väckarklockan ringer, flytt fältet.
Han vet att jag är för häftig för honom.
Det slog mig vad jag sa igår. Vet jag inga gränser?
Åh jebene. Det är något att jobba på till nästa ferre.
MEN överlag så var det abso-fuckin-lutely en av de roligare tillställningar jag vart på;
Trevligt folk, god öl, snygga brudar och ett sexappeal hos vissa som fick mitt hela system att kracklera.
My lord, vad korkad man är ibland. Typ när man dricker lite för mycket alkoläsk.
öaodjglkdjflkjdflk,amds.
vet inte vad jag ska göra.
Spänna musklerna farmför spegeln och mima till backstreet boys kanske. Muntar alltid upp.
oh girl you pick me up when i'm down
you take me to the top when i'm falling down
and I don't think about the hard times when i'm with you
so simple in my world
just like it should
when i'm with you sweet girl i feel so god
and i don't think about the hard times when i'm with you
i aint crackin' up when i'm with you
i aint fallin of when we're together
oh girl you pick me up when i'm down
you take me to the top when you come around
and i don't care about the hard times when i'm with you
i aint crackin up when i'm with you
i aint fallin of when we're together
i aint crackin up when i'm with you
i aint fallin of when we are together
Eftergifter. Bakisångesten som jag trodde skulle hålla sig undan la sin överjävligt tunga arm runt mina små, trötta axlar under bussresan mot umpe.
Tung, tung, ack och ve så tung hans håriga och illaluktande arm är.
Planen är att sova bort den, kapa av den, mata alla fågelinfluensa fåglar med den.
Känner jag honom rätt, mr. ångest, så har han lagom till väckarklockan ringer, flytt fältet.
Han vet att jag är för häftig för honom.
Det slog mig vad jag sa igår. Vet jag inga gränser?
Åh jebene. Det är något att jobba på till nästa ferre.
MEN överlag så var det abso-fuckin-lutely en av de roligare tillställningar jag vart på;
Trevligt folk, god öl, snygga brudar och ett sexappeal hos vissa som fick mitt hela system att kracklera.
My lord, vad korkad man är ibland. Typ när man dricker lite för mycket alkoläsk.
öaodjglkdjflkjdflk,amds.
vet inte vad jag ska göra.
Spänna musklerna farmför spegeln och mima till backstreet boys kanske. Muntar alltid upp.
oh girl you pick me up when i'm down
you take me to the top when i'm falling down
and I don't think about the hard times when i'm with you
so simple in my world
just like it should
when i'm with you sweet girl i feel so god
and i don't think about the hard times when i'm with you
i aint crackin' up when i'm with you
i aint fallin of when we're together
oh girl you pick me up when i'm down
you take me to the top when you come around
and i don't care about the hard times when i'm with you
i aint crackin up when i'm with you
i aint fallin of when we're together
i aint crackin up when i'm with you
i aint fallin of when we are together
Baby, your emotions had an echo
Morgonstund. Åt frukost i morgonsolen och fylldes av den svårbeskrivliga känslan som uppkommer vid total tillfredsställelse.
Fullkomlighet?
Kanske. Bra känns det iallafall.
Ska vandra mot NUS och månadens provtagningar. Sedan blir det skönt att vila upp sig hos mormor och morfar.
Visst är umeåvåren något helt fantastiskt, men att tillsammans med dem jag älskar mer än livet gå strandpromenaden och andas in vårdofter som påminner mig om de gånger jag tumlat runt i pampers och ätit gräs, lekt i skeppslekparken, i Skellefteå är något alldeles särskilt.
Skellefteå är lugnet. Där bor mina hjältar och strsta tryggheter i livet. Där finns min barndoms sista utpost.
Jag älskar allt mitt Skellefteå, min tillflyktsort och min räddning.
Visst har även skellefteåsolen fläckar. Stora mörka moln i min Skellefteåhistoria.
Jag vill inte få det ogjort men jag hoppas att jag aldrig någonsin behöver uppleva det igen.
Mitt år i Skellefteå var det jobbigaste i mitt liv och det som i efterhand, efter tanke, tröst och bearbetning, borde kännas bra, känns snarare värre nu än då, så till vida att då visste jag inte vad det handlade om, vad som försegick, men det vet jag nu.
Nu när man fått perspektiv på vad det egentligen handlade om, fuck, som att hälla frätande syra direkt i mitt lilla blodfattiga hjärta. Ont gör det. Men jag dog inte, utan härdades. hellyeah.
Jag säger inte att jag aldrig gjorde fel. hell no. Mer fel än mig hade eller gjorde nog ingen.
Vi gjorde misstag, andra gjorde misstag, vi gjorde fel, vi gjorde rätt, vi hade kul, vi hade tråkigt, vi skrattade, vi slogs, vi åt, vi drack, vi tittade på tv, vi spelade tvspel, vi promenerade, sen tog det slut.
Men det hade kunnat vara på ett bättre sätt. Det hade kunnat hänt tidigare och vi hade kunnat vara ärligare.
Shit happens, nu äre ju bra iallafall.
:)
Skriver med framtida lumpenkamrater. Det är så spännande. Jag längtar så fruktansvärt. Skulle vilja gå på försvarsmaktens mässdagar i sthlm den 20 maj, men vi åker ju inte ner förrän den 24.
Minilumpen missar jag också, men jag får ju göra the real shit, så det rör mig inte så mycket.
Efter jag sett filmen Blod,svett och Bajs som menig Lönnberg skickade igår så kan jag ju inte annat än att få en smärre hjärtinfarkt av ren längtan.
Nu är det väl en rätt betydande skillnad på att bli stril/bassäktroppchef och kustjägare, men whattheheck. Jag blir peppad iallafall.
Har börjar med träningen igen, och det är obeskrivligt skönt. Visst ligger en månad av öl på rätt bra i uppförsbackarna, men det ska nog inte bli så svårt att träna bort.
Ett år och en månad till inryck.
På tal om längtan: STOCKHOLM!
Jag dör. I veckan bokar vi biljetterna, sedan bär det av, again. Den här gången slår jag följe med Svensson, och Sebastian? make up your mind.
Gratiskväll på grönan, favorit i repris på soumibar, shopping, sommarvärme, häng på stan, mjukglass, öl i kungsträgården, äventyr på tunnelbanan, promenader på söder, jordgubbar vid kajen..
Sthlm i mitt hjärta.
Nu måste jag skynda mig upp på NUS så jag får det gjort. Huga.
puss.
Fullkomlighet?
Kanske. Bra känns det iallafall.
Ska vandra mot NUS och månadens provtagningar. Sedan blir det skönt att vila upp sig hos mormor och morfar.
Visst är umeåvåren något helt fantastiskt, men att tillsammans med dem jag älskar mer än livet gå strandpromenaden och andas in vårdofter som påminner mig om de gånger jag tumlat runt i pampers och ätit gräs, lekt i skeppslekparken, i Skellefteå är något alldeles särskilt.
Skellefteå är lugnet. Där bor mina hjältar och strsta tryggheter i livet. Där finns min barndoms sista utpost.
Jag älskar allt mitt Skellefteå, min tillflyktsort och min räddning.
Visst har även skellefteåsolen fläckar. Stora mörka moln i min Skellefteåhistoria.
Jag vill inte få det ogjort men jag hoppas att jag aldrig någonsin behöver uppleva det igen.
Mitt år i Skellefteå var det jobbigaste i mitt liv och det som i efterhand, efter tanke, tröst och bearbetning, borde kännas bra, känns snarare värre nu än då, så till vida att då visste jag inte vad det handlade om, vad som försegick, men det vet jag nu.
Nu när man fått perspektiv på vad det egentligen handlade om, fuck, som att hälla frätande syra direkt i mitt lilla blodfattiga hjärta. Ont gör det. Men jag dog inte, utan härdades. hellyeah.
Jag säger inte att jag aldrig gjorde fel. hell no. Mer fel än mig hade eller gjorde nog ingen.
Vi gjorde misstag, andra gjorde misstag, vi gjorde fel, vi gjorde rätt, vi hade kul, vi hade tråkigt, vi skrattade, vi slogs, vi åt, vi drack, vi tittade på tv, vi spelade tvspel, vi promenerade, sen tog det slut.
Men det hade kunnat vara på ett bättre sätt. Det hade kunnat hänt tidigare och vi hade kunnat vara ärligare.
Shit happens, nu äre ju bra iallafall.
:)
Skriver med framtida lumpenkamrater. Det är så spännande. Jag längtar så fruktansvärt. Skulle vilja gå på försvarsmaktens mässdagar i sthlm den 20 maj, men vi åker ju inte ner förrän den 24.
Minilumpen missar jag också, men jag får ju göra the real shit, så det rör mig inte så mycket.
Efter jag sett filmen Blod,svett och Bajs som menig Lönnberg skickade igår så kan jag ju inte annat än att få en smärre hjärtinfarkt av ren längtan.
Nu är det väl en rätt betydande skillnad på att bli stril/bassäktroppchef och kustjägare, men whattheheck. Jag blir peppad iallafall.
Har börjar med träningen igen, och det är obeskrivligt skönt. Visst ligger en månad av öl på rätt bra i uppförsbackarna, men det ska nog inte bli så svårt att träna bort.
Ett år och en månad till inryck.
På tal om längtan: STOCKHOLM!
Jag dör. I veckan bokar vi biljetterna, sedan bär det av, again. Den här gången slår jag följe med Svensson, och Sebastian? make up your mind.
Gratiskväll på grönan, favorit i repris på soumibar, shopping, sommarvärme, häng på stan, mjukglass, öl i kungsträgården, äventyr på tunnelbanan, promenader på söder, jordgubbar vid kajen..
Sthlm i mitt hjärta.
Nu måste jag skynda mig upp på NUS så jag får det gjort. Huga.
puss.
altogether
Har haft en underbar dag. Ingen speciell anledning, inga speciella skäl. Bara bra.
Brabrabra.
Skönt att vara tillbaka, skönt att få rutin, skönt att träffa människor, skönt att få lite qualitytime med sig själv, skönt att känna sig lugn.
Det är lite försent att sitta uppe och fabulera offentligt. Svävar lätt iväg (yeah, det gör jag ju inte annars) men som alltid har jag svårt att låta bli.
Känner mig lite irriterad, det goda humöret till trots, men det är en småsak.
Alla små hakar här i livet som alltid är i vägen.
Hake ett: varför kan man inte glädjas för andra människor?
Iofs så är tävlingsinstinkten MIN hake. Jag orkar inte sitta länge ner och titta upp på all lycka. Bring me some, förfan. Då kan jag glädjas.
Nu säger jag för den skulle inte att jag sitter och bölar på någon botten, men andra verkar ta sig så fruktansvärt långt upp? Hur långt upp kan man nå?
Hake två: kroppen. Slitna hydda, heala dig!
Hake tre: avstånd, kommunitkationsproblem, rören. Jävla rör.
Ah, ikväll bekommer de mig inte, de ligger bara och lurar någonstanns i fjärran.
Som ett myggsurr mitt i natten.
Tur att jag är en proffisionell mygg-killer.
Brabrabra.
Skönt att vara tillbaka, skönt att få rutin, skönt att träffa människor, skönt att få lite qualitytime med sig själv, skönt att känna sig lugn.
Det är lite försent att sitta uppe och fabulera offentligt. Svävar lätt iväg (yeah, det gör jag ju inte annars) men som alltid har jag svårt att låta bli.
Känner mig lite irriterad, det goda humöret till trots, men det är en småsak.
Alla små hakar här i livet som alltid är i vägen.
Hake ett: varför kan man inte glädjas för andra människor?
Iofs så är tävlingsinstinkten MIN hake. Jag orkar inte sitta länge ner och titta upp på all lycka. Bring me some, förfan. Då kan jag glädjas.
Nu säger jag för den skulle inte att jag sitter och bölar på någon botten, men andra verkar ta sig så fruktansvärt långt upp? Hur långt upp kan man nå?
Hake två: kroppen. Slitna hydda, heala dig!
Hake tre: avstånd, kommunitkationsproblem, rören. Jävla rör.
Ah, ikväll bekommer de mig inte, de ligger bara och lurar någonstanns i fjärran.
Som ett myggsurr mitt i natten.
Tur att jag är en proffisionell mygg-killer.
ane brun feat tingsek - easier
get up, move on
På tiden att ta sig i kragjäveln. Hittar jag ingen så sätter jag mig och syr en.
Gudomligt att åter vara i Umeå, paradiset på jorden.
Ska återgå till livet hade jag tänkt. Känns som en bra plan.
Raka rör, gott folk. Raka rör tar dig längre än miljonrenoveringar för ombyggnationer av rörläggningarna.
mjö, mjö, mjö. Nu ska ja sova så jag kan ta tag i saker n' things i morgon.
puss
Gudomligt att åter vara i Umeå, paradiset på jorden.
Ska återgå till livet hade jag tänkt. Känns som en bra plan.
Raka rör, gott folk. Raka rör tar dig längre än miljonrenoveringar för ombyggnationer av rörläggningarna.
mjö, mjö, mjö. Nu ska ja sova så jag kan ta tag i saker n' things i morgon.
puss