mariakarlsson - my name is called religion

Tänkte skriva några rader om min totaldepp, men så dök a certain someone upp och allt blev lite ljusare. inte alls lika vackert ljust som sommarnätterna här uppe. Inte heller lika ljust som ett stearinljus på en badkarskant, men ljusare. Betydligt ljusare.

Nattsömnen känns lite lättåtkomligare, morgondagen lite lättare, kvällen lite mer betydelsefull.

Nu kan jag hitta åtminstone en sång att relatera till, och några toner att förknippa med den 29/6 05. Dessutom slog klockan 01.01 precis.

aboslutely lovely.

Det tråkigaste och sorgsammaste hittills är alla tusentals lovesongs man inte kan relatera till i hemlighet.

Ett svagt tillfälle, och jag önskar inget hellre än att jag mötte någon, om så bara för en sekund, som jag kunde associera med en sång. 

 Några toner jag kan förknippa med lukter, hud och textilier som faller till golvet.

En textrad som framkallar förnimmelsen av dennes mage mot min näsa, hur lakanet korvar sig  underneath och hur gott det är med vatten då man vaknar.

om pussen i pannan, om blicken från fönstret

om fnittret vid avskedet och om känslan på vägen hem.

Sångerna finns i tusental. Det är bara någon som saknas.

gosh, att jag skulle vekna så fort. Vilket nederlag.

Jag skyller på vanan. Min fyraåriga vana att alltid få en puss i pannan närhelst jag behövde den.

Jag skyller på filmerna, på romantiken, på den förljugna kärleken.

Jag tackar mitt sunda förnuft och lämnar det här. Några meningslösa textrader, lite lättare i sinnet.

Nu ska jag göra några situps och känna mig bra.

'well, it all kind of got to a point where I couldn't control anything'

well girl, dido.

men vafan gör man inte för att gå rakryggad.

och hur som haver, shit or no shit,  så var det här det i särklass roligaste jag vart med om

(excuse my immaturity)

Midsommar 2005 är historia. En sorglig historia jag sent skall glömma.

en klassiker dock, utan dess like.

Ett gäng gravt överförfriskade ungdomar i en stuga, vid en sjö, i skogen, i norrlands inland. Skrik och skrän, catfight, otrohet, bitchslaps till höger och vänster, armbrytning, fyllebad med kläder på, tårar, någon som däckat, utedass, hög musik där någon sjunger om brännvin och supaknullslåss, ett krossat glas, snus i taket, i sängen, i skorna, ett knull, ett hångel, ett deeptalk, en ny vän, ett krossat hjärta, en förlorad själ, någon som vill dö, någon som känner sig reborn, en snapsvisa, en dans i sommarnatten, ett sista försök att få omkull henne, en biltur, ett festslut.

sedan bakisångest som aldrig förr, telefonsamtal och skvaller, skitsnack, frasses och en helt ny jävla dag, som om det vi igår var med om aldrig hänt

det du inte minns, har aldrig hänt.

det du inte minns, har aldrig hänt.

det du inte minns, har aldrig hänt.´

ett mantra som tåls att upprepas, för att döva allt vad ärlighet, värdighet, heter.

Nu går vi vidare i livet, det är ju fest igen till helgen. Tagga till!

det är dagar som denna, midsommardagen, nya låtar skrivs.

'this is the last song about you

and your arms'

'you got your arm around whatshername

she had on that scarf i gave you'

tragik, men det är väl det som är charmen, det är det här vi(jag?) är ute efter varje gång.

men jag håller mig till ' i will always be your soldier' för vad vore livet utan Lina och Linnea en midsommarafton som igår.

Nu står jag ännu en gång i evig tacksamhetsskuld.

En sen kväll.

Är helt utslut efter en halvdags arbete, lite packning, lite fotboll och en fika hos Linnea.

Sommaren är underbar, speciellt den här sommaren. totalt kravlös.  i'm just goin' with the flow och jag tror aldrig jag lyckats så bra med det som nu; i lille, lille vilhelmina.

Vissa skulle nog säga att vi var isolerade här uppe. Jag skulle sagt isolerad för ett år sen, men i helsicke! Så avslappnad, trygg och lugn som jag känner mig nu var det länge sedan jag kände mig. Jag har det mesta jag behöver runtikring mig hela tiden. Det är gångavstånd till allt och alla och det finns inte ett enda krav på någonting.

Hutlöst mycket skitsnack, katastofalt invecklade intriger och ett par idioter som stör min utopi, men allt skulle vara så tråkigt utan dem.

Saknar Maja och Linnea. Saknar dem så fruktansvärt mycket, men jag får träffa dem snart.  Men det går inte fortare av att sakna, dessutom missar jag nuet om jag ska sitta och sakna, längta och önska.

Midsommar.

Ett halvår sedan nyår. snart 5 månader sedan Angelica tog ifrån oss.

Henne saknar jag. Varje dag.

7 månader sedan Patrik, Jens och Andre togs ifrån oss.

Var på gravarna igår. Jens var den enda som fått en gravsten, och den var så vacker.

snart 1 år och 4 månader sedan morgan tog ifrån oss.

snart 1 månad sedan Staffan togs ifrån sin familj, sina vänner, min vän.

Midsommar.

Det finns så otroligt mycket jag vill ge men så otroligt mycket jag inte kan göra.

Jag vill uppfylla alla mina vänners önskningar och ge dem det allra bästa.

i better get some sleep innan jag blir för sentimantal

cause it feels just like I said it would

Har tänkt på den här bloggen en hel del, och bara det i sig är rätt skrämmande, men jag utvecklade rätt tidigt ett beroende att göra verbala utvik över internet så jag skyller på det. 

Hursomhaver

Mycket har hänt sedan sist. Tänkte därför presentera mitt nya jag. Tidigare inlägg var en halvdan introduktion i mitt lite vilsna liv, men här kommer Jag som ny.

Sebastian Lönnberg, min äkta hälft (inte, men nästan) sedan 4 år tillbaka, har gått ifrån mig.

Nej, rikigt så dramatiskt är det inte, men som jag längtat att skriva de orden!

Vi har iallafall, efter 4 års lite småpatetiskt, men underbart på sitt sätt, förhållande insett att skilda vägar, är de bästa vägar.

Helt skilda vägar kan vi dock inte gå då Vilhelminas areal och invånarantal inte tillåter detta. Det är praktiskt taget omöjligt att inte träffas.

Men självklart också för att vi inte vill gå helt skilda vägar. Han är min absolut bästa vän

och har nog bidragit allra mest till min fantastiska blomstring i de tidiga tonåren. Utan honom hade jag förmodligen fastnat i trettonårs träsket, då självdestruktivitet (a.k.a desperation i renaste form) var det coolaste man kunde hålla på med. Utan honom hade jag förmodligen fortfarande blAndAt sTolA åKk smÅ bOkstÄveL *HiHi*.

och mycket mycket annat som jag inte orkar ta upp, men som är väldigt viktigt.

Lite för mycket tjafs och lite för mycket velande var droppen som fick bägar'n att rinna över

men att ytspänningen på vattnet i 'n dan' bägarn var så pass stark  var definitivt rädsla för ensamheten, och jag tror att hade vi vart lite modigare hade det tagit slut betydligt mycket tidigare.

Mn nu, lagom till sommaren, då båda är hemvändare och  har vänner och familj nära så insåg vi väl båda att det helt enkelt var dags. Ingen är bitter, båda är glada och lättade.

Nu kan vi umgås och ha riktigt jävla roligt istället fär att tänka på vilken ställning det blir när vi kommer hem.

Absolutely lovey! :)

Forsättning följer hörni, nu är det dags att krypa till kojs.