mariakarlsson - my name is called religion

Man vaknar tidigt, dag efter annan och känner sig tom och fri. En värdelös cocktail av känslor.
En bakfylla som varar i i flera år.

Från ingenstans dök Lindbäck upp i min telefon och frågade om jag ville äta kött.
Det är klart jag vill äta kött med honom! Aldrig har väl där funnits en bättre dag för kött?
I denna stund står han i en systembolagskö och köper vad han tror är mitt favoritvin.
Kött, vin och ihoppackning av hans Umeåliv. Det är så symboliskt rätt att jag vill fälla en liten tår.

Därefter ringde min Bult och sa att vi borde bli 'N sync efter alla gånger vi missat varandra.
Hos honom skall jag vara och vara. Leva och låta bli att dö.

Jag älskar det, mitt i allt. Jag älskar när människor vet när de ska höra av sig för att ta hand om mig i precis rätt tid.
Så nu sitter jag på bussen mot Umeå. Med min nya lilla dator som jag köpte för att ha kontakt med folk.
Vad onödigt det känns. Onödigt och dumt men ändå så bra.

Vem hade kunnat ana att natten då det var 55 dagar kvar till något fantastiskt skulle komma att övergå till en dag då det inte är några dagar kvar till just ingenting?
Det är så jobbigt och nödvändigt och oifrånkomligt och fel och rätt och idiotiskt och ont, så förbannat ont och dumt att jag inte känner någonting alls.
Det enda jag tror jag orkar känna är:
-Vad jobbigt med allt administrativt.
-Hur ska jag hatera att jag kommer att ångra mig?

Om två timmar är jag framme. Då ska jag träffa en syster som inte är min men ibland känts som min alldeles egna.
Storkukis vad jobbigt det kommer att bli.