mariakarlsson - my name is called religion

 Här kommer en sanning ingen vill erkänna; Det är svårt att göra sig liten för att bli stor och det är svårt att vara stor när man känner sig liten.
A.k.a. det är svåt att vara ball när man egentligen är utan balls, bokstavligt och figurativt.

Men såhär är det: Kvällen suger. För mer sällan än aldrig vill man höra att man inte riktigt passade in.
Än mer sällan erkänner man att man ville passa in. Men vad som suger allra mest är att jag verkligen förespråkar vad som kom emellan mitt eventuella erkännande och någon annas eventuella lycka.
För kärlek, hörrni, det är något man ska önska alla.

men ändå..
 
Jag ger mig själv befogenhet att känna mig bitter (även om jag låtsades att jag hade balls och sa att det var cool).
För jag är egentligen en rätt snäll tjej som inte vill vara i vägen, och särskilt inte då det gäller sådant självklart men ändå inte, som lite finstämd kärlek och fnissig lycka. 

Men råkar det hända igen, och igen, och kanske igen så blir även den nyblivne, livsglade lite ledsen.
För ivägen vill man ju inte vara.
Man vill bara vara målet för någon annans väg. Man vill liksom vara anledningen till allt det där som gör enhörningar, bumbibjörnar, floder, solsken och fågelkvitter och regnbågar levande och brusiga och härliga.



Och det var därför vänner designades. Vad sove livet utan en Dahlström och Glas som alltid finns där?

God natt då.