mariakarlsson - my name is called religion

 AH TJA.

Insåg för ett par minuter sedan att sex veckor redan gått; 1½ månad med andra ord. Det är rätt mycket men ändå rätt lite så jag vet faktiskt inte hur jag ska förhålla mig till det.
 Å ena sida känns det ju faktiskt som om det gått åtminstone en 20-25 år av värnplikten, å andra sidan så kan man inte ett skit egentligen. Glider jag förbi kapten på mina vandringar mellan matsalen och kasern är jag fortfarande lika tafatt som första veckan. Ett nervöst 'god.. eh.. lunch(?)..eller nåt Kapten' lyckas jag klämma fram emellanåt och då är det ändå alltid fel.
Hur som helst. Jag kan iaf skjuta ihjäl någon om jag behagar och det är ju huvudsaken, tydligen.

Vår pluton, den bästa plutonen (2. FBS blablabla) har skjutit mest av alla och är bäst av alla och inga nyheter där.
Vi älskar varandra så vi börjar hata varandra och jag har brunnit av åtminstone 3 ggr offentligt. Känns skönt att ha lämnat stadiet då man inte riktigt vågade säga ifrån för att allt var så jävla nytt och alla var tvugna att älska varandra.
well oh well.
Första fältveckan avklarad och de flesta överlevde. nästan.
 Vi sprängde saker och Brännvall blev än mer älskad än han tidigare var. Vi blir som  3-åriga småpojkar som får öppna en julklapp med den senaste radiostyrda hummern på julafton varje gång han öppnar käften och berättar en av alla sina kick-ass-stories om än det ena, än det andra. Brännvall är vår fader (vårt lilla hemliga slagord).
Bäst hittills var HVO nu i fredags.

'Jag har tyvärr inga visdomsord att komma med för helgen.. förutom en sak'
låååååång tystnad. lång,spänd tystnad. Alla stod som på nålar. Brännvalls visdomsord är obetalbara.
'Ha inte sex...'
alla skrattade lite nervöst. Hela plutonen hade mentalt stånd efter en vecka i fält och grav längtan efter flickvänner och kvart-i-tvåragg.
'..med djur.'

fniss fniss.



Jag har ny frisyr. Den är kal, den är kall, den är manlig.
Har då och då övervägt att även raka av mig brösten men insett begränsningarna i min och plutonens nyvunna livräddningskunskaper, så det får vänta tills ytterligare utbildning ges.
 Jag kan tänka mig att morfin kan behövas. I mängder. Så brösten får stanna, till allas förtjusning.

Vad annars? Skjut och sprängvecka; alla hade som sagt stånd 24/7. sjukvårdsutb. ingen hade stånd. Mina muskler tar mer och mer plats ikläderna. Kvinnligheten rinner av mig för varje dush jag tar i det olåsta duschrummet på logementet och grabbarna är fortfarnade GANSKA underbara. Jag trivs fortfarande. Alla på plutonen delar morgonångesten a la EMO deluxe mayor så man behöver aldrig känna sig ensam.
(.....)
Vill inte låta er tor att jag veknat i all min manliga glans, men jag måste tillägga att då och då så dör man lite inombords och låter det lilla kvarvarande av den kvinnan som finns kvar i mig lysa igenom. Måndagsfysen tillexempel. Det går inte att sticka under stolen med att man faktiskt är fysiskt efter bara för att man är kvinna. och det stör mig så förbbannat mycket. Vill så o-gärna tycka att det ska vara ett nederlag att ha livmoder. What to do?
 Irriterande två är att det verkligen inte går att smöra till sig bra betyg i lumpen, som det gick i skolan. Är man dålig så är man. Livet är orättvist, blablabla.
Jag HATAR att det inte går att mygla till sig .. vad det nuy är jag vill ha.
Muskler.
Kondition a la Palmfjord.
Jävlaranamma a la Brännvall (förstås!)
och så vidare, och så vidare.

Men men, däremellan nederlag, morgonångest och svett, bajs (alltså bajset! En historia för sig själv! Helt sinnessjukt så mycket bajs det snackas. Bokstavligt talat.) och tårar älskar jag det. Lumpen alltså. Och jag vidhåller att det är det bästa beslutet jag tagit i mitt liv. TYP.
Att bita ihop innebär inte att det gör lite småont i kindtänderna. Att bita ihop innebär attt kindtänderna krossas och att man nöter ut tandköttet därefter.
Att vara trött innebär inte att man vill lägga sig och sova. Att vara trött innebär att man slår sig själv på käften och äter upp en gran eller vafan som helst och kör vidare tills man somnar då man pringer omkring och övar eldställningar.
Begränsningar finns inte då man jämför med det tidigare livet, numer kallat det 'civila livet'. (som dessutom är gravt underskattat och töntstämplat.)

Sen så, för att morfa mig själv från grönt till rosa på 0,25 sekunder, så är jag den allra, allra gladaste hästen i alla hagarna på jorden. Till allas, allra minst min egen, stora förvåning (eller whatever?) så dök det upp någon i samma kläder som alla andra (och med alla andra så menar jag alla andra som i den enda verklighet jag nu känner till; dvs. den lite grönare världen) som visade sig vara lite större än allt. 
Jävligt otippat, sjukt oväntat, förbannat bra. 
Offociellt känd som Knutsson, för mig som Jesper (alternativt handsome, gorgeous, baby och sånt där ni veeet.. hihihIHihi)

Skulle väl egentligen vilja skriva en hel bok om hur hela världen blir lite bättre, om hur himelen blir blåare och solen varmare och gräset grönare och allt vad det nu kan vara. Men jag har inte kraft nog att göra det och ni har heller inte så mycket med det att göra. Men jag kan avslöja att han är mitt allt, mitt liv, min, stora, stora, obegränsade kärlek. 

Lite speciellt (lite halvtöntigt ordval. Skiter jag i.) är det att 6 veckor kan vara lite för er CIVILA och att ni kanske med skepcis ser på detta, medan det för oss soldater (HÖHÖ) är fullt normalt (men ändå absolut inte normalt för att det ändå jävligt sällsynt?)
osihgfoiadhflk jag vet inte var jag vill komma.

Lyckligare än på länge är jag, hur som helst. Av flera anledningar. Men Jesper är den största.

Hur mår ni?