memory loves you
Jag tänker inte låta mig slås ner av sömnbristen. Slås ner i soffan kanske, (slås kan inte vara ett riktigt ord? whocares.) eller slås ner på en stol eller slås ner i sängen. Slås ner fysiskt för lite sporadiska sömnstunder, det kan jag tillåta, men inte slås ner mentalt.
Slås, haha! Kanske ett namn på ett barn någonstans, det vet man ju aldrig. Slaus Karlsson.
Gårdagen var kort men lång, stor men liten, fylld men tom. Betade av egen engelska-lektion, slutseminariet och historiaprov ett och allt detta utan sömn söndag-måndag, trots den knappa sömnen under lördag/söndag.
Gav mig själv en mental-medallion och en middag på schmäck som belöning.
När jag kom hem vid 1830 somnade jag på soffan och kände the spirit of life som legat bredvid i ett par dagar krypa in i mig i takt med att sinnena slogs av, ett efter ett.
Vaknade och kände mig on top och det var ljust och härligt ute och jag var så glad så glad att jag slumrat hela natten, om än i soffan.
Insåg efter att jag bytt kläder och gjort mig i ordgning att klockan var 2130 och att jag inte alls var särskilt utvilad.
Försökte så gott jag kunde somna om, inflyttad i sängen. Gav upp kring 5 och nu har det gått en timma och snart är det skola igen. En annan börjar ju undra när kroppen ger upp?
Slutseminariet gick iallafall bra. Bestämde mig igår morse för att genomföra det och var med andra ord väldigt dåligt förberedd. Tacka vet jag min naturbegåvning att tala inför folk, min spontatnitet och charm. M to the VG. höhö.
Sopade ihop en lustig pp-pres. som lockade till otaliga fniss i lärarlaget såväl som hos eleverna. visade upp det nuvarande slutresultatet och läste en text som får varenda gladiator att fälla en tår och tackade och tog emot hejarropen, rosorna och hyllningarna.
nöjd.
Härlig tisdag att se fram emot annars, med religion och en av två lektioner då man får vara tillsammans med klassen. Jag gillar dem väldigt mycket atm, varenda kotte.
Visst var jag lite bitter efter slutseminariet igår, men det var ju inte enbart klasskamrater, utan alla möjliga.
Insåg att jag irriterar mig på människor (men inte utan att veta att de säkert är ömsesidig irritation) som lägger ner så otroligt mycket arbete på sånt som inte spelar någon roll eller inte gör någon skillnad, för någon, utan helt enkelt är ren och skär (varför säger man så? varför är något som är rent och rosa så dåligt egentligen?) tidskonsumtion i överkant.
Då syftar jag inte på projektarbeten enbart, utan allt möjligt arbete? Sånt arbete man kan välja att göra. Skolan räknas inte, för där är man mer eller mindre tvungen att lära sig skit iblnad, för att nån oövervinnerlig snubbe har bestämt det.
But otherwise? Varför lägger man ner tid på skit när allt och hela världen är i så stort behov av omhändertagande, förändring och hjälp?
Anyhow.. Klassen är en härlig samling människor. Kanske lyckas vi styra upp 30dagars-kalaset. Jag tycker att det är ett måste, eftersom vi missade 500-, 400-, 300-, 200-, 50-, och 40, dagars. 80% av klasskamraterna missade även 100-dagars, så det räknas egentligen inte heller.
Jag drömde om en mystisk msn-konversation som har fastnat i huvudet:
?hur mår hon då??
?cut me some slack. jag är ju jag är ju jag än jag!? Can?t tell!?
Det var kanske Slaus jag konverserade med?
Väckarklockan har ringt i onödan, morgondimman har lättat och solen börjar titta fram och det är dags att välja ett par tisdags-jeans.
Slås, haha! Kanske ett namn på ett barn någonstans, det vet man ju aldrig. Slaus Karlsson.
Gårdagen var kort men lång, stor men liten, fylld men tom. Betade av egen engelska-lektion, slutseminariet och historiaprov ett och allt detta utan sömn söndag-måndag, trots den knappa sömnen under lördag/söndag.
Gav mig själv en mental-medallion och en middag på schmäck som belöning.
När jag kom hem vid 1830 somnade jag på soffan och kände the spirit of life som legat bredvid i ett par dagar krypa in i mig i takt med att sinnena slogs av, ett efter ett.
Vaknade och kände mig on top och det var ljust och härligt ute och jag var så glad så glad att jag slumrat hela natten, om än i soffan.
Insåg efter att jag bytt kläder och gjort mig i ordgning att klockan var 2130 och att jag inte alls var särskilt utvilad.
Försökte så gott jag kunde somna om, inflyttad i sängen. Gav upp kring 5 och nu har det gått en timma och snart är det skola igen. En annan börjar ju undra när kroppen ger upp?
Slutseminariet gick iallafall bra. Bestämde mig igår morse för att genomföra det och var med andra ord väldigt dåligt förberedd. Tacka vet jag min naturbegåvning att tala inför folk, min spontatnitet och charm. M to the VG. höhö.
Sopade ihop en lustig pp-pres. som lockade till otaliga fniss i lärarlaget såväl som hos eleverna. visade upp det nuvarande slutresultatet och läste en text som får varenda gladiator att fälla en tår och tackade och tog emot hejarropen, rosorna och hyllningarna.
nöjd.
Härlig tisdag att se fram emot annars, med religion och en av två lektioner då man får vara tillsammans med klassen. Jag gillar dem väldigt mycket atm, varenda kotte.
Visst var jag lite bitter efter slutseminariet igår, men det var ju inte enbart klasskamrater, utan alla möjliga.
Insåg att jag irriterar mig på människor (men inte utan att veta att de säkert är ömsesidig irritation) som lägger ner så otroligt mycket arbete på sånt som inte spelar någon roll eller inte gör någon skillnad, för någon, utan helt enkelt är ren och skär (varför säger man så? varför är något som är rent och rosa så dåligt egentligen?) tidskonsumtion i överkant.
Då syftar jag inte på projektarbeten enbart, utan allt möjligt arbete? Sånt arbete man kan välja att göra. Skolan räknas inte, för där är man mer eller mindre tvungen att lära sig skit iblnad, för att nån oövervinnerlig snubbe har bestämt det.
But otherwise? Varför lägger man ner tid på skit när allt och hela världen är i så stort behov av omhändertagande, förändring och hjälp?
Anyhow.. Klassen är en härlig samling människor. Kanske lyckas vi styra upp 30dagars-kalaset. Jag tycker att det är ett måste, eftersom vi missade 500-, 400-, 300-, 200-, 50-, och 40, dagars. 80% av klasskamraterna missade även 100-dagars, så det räknas egentligen inte heller.
Jag drömde om en mystisk msn-konversation som har fastnat i huvudet:
?hur mår hon då??
?cut me some slack. jag är ju jag är ju jag än jag!? Can?t tell!?
Det var kanske Slaus jag konverserade med?
Väckarklockan har ringt i onödan, morgondimman har lättat och solen börjar titta fram och det är dags att välja ett par tisdags-jeans.
Kommentarer:
Trackback