mariakarlsson - my name is called religion

Så har jag äntligen tagit mig ut ur alla dimmor och komor och nedsövningar.
Inleder med en tacksamhetslista:

Sara: För att du överlevde och inte övergav mig. Frivilligt.
Johanna: För att du överlevde och inte gav upp.
Maja och Anton: För att ni alltid finns till när det behövs
Linnes S: För att du ställde upp helt utan förpliktelser what so ever.
Grannen: för att du iom ditt övermod förmodligen räddade mig.
Men kanske allra mest tacksam är jag gentemot Linnea Karlsson the one unblelieveble only, för att hon lyckades ringa exakt den mest kritiska timma på dygnet och höll mig sällskap när jag som mest behövde det.

Idag är allt än mer overkligt än vad det var igår. Idag är det än mer flyktigt och om än svårare påtagligt. Det går sekund för sekund upp för mig hur lätt jag skulle kunnat befinna mig på helt andra platser än vad jag befinner mig just nu. Allra mest eftersom efterlyst går på TV3. Men ändå sitter jag här, fully alive and kickin', mår prima och kan inte reflektera över det, AT ALL eftersom minnet från hela fredagen är fullt utraderat.
En mer absurd situation har jag aldrig vart med om, enligt min personliga prioriteringsstege, även om jag vart med om en del jävligt sjuka saker som mordhot, livsfarliga sjukdomar och frontalkrockar med lyktstolpar. Dehe, Dehe.

Nåväl. nu är det måndag och skola snart. Jag pallar inte att sova inatt heller, trots att Linda ligger och sover i sängen. Senaste Greys Anatomy och sedvanliga och väldigt uppskattade Kim på msn får göra mig sällskap i natten.
Tjarå!