the complications when i see your face
Skillnaden mellan att leva och känna sig levande är påtaglig.
I detta tomrum som plötsligt byggt sig själv någonstans mellan köket och livet, där likgitligheten och dess bästa vän passitiviteten tyglar mitt liv, spenderar jag all min tid.
Här märker jag plötsligt att det finns en skillnad mellan att leva och att känna sig levande.
Visst är det uppenbart att skillnaden finns, men att erkänna det, att drabbas av att stå på den sidan man inte vill vara, är inte lika uppenbart.
Indifferensen som bara är. Håglösheten och känslolösheten som kapar både toppar och bottnar är breathtaking på ett oj så jävla obekvämt vis.
Vart tog allt vägen?
Det är inte längre något bekvämt stiltje mellan stormarna; det är förlamande tyst.
Entusiasmen förvann med axlarna jag misshandlade, men samtidigt lutade mig mot.
indignationen upplöstes med leendet där jag tvättade bort alla synder.
Synder? Misstag. Misstag!
Utan vare sig kemiska preparat eller större sorger att skylla på vet jag inte hur man hanterar det.
Om det nu finns något att hantera.
Kanske är det att njuta av tillvaron jag ska göra. Ovanan att inte gå under av saknad eller go crazy av glädje, som båda suger ur kraften ur mig tillsist får denna stagnation att vara kaos.
Det kanske är nu man ska passa på att bara vara.
Vara utan varken topp eller botten.
Sweet, sweet baby. There's confrontations jag inte orkar med. Du är en. Jag är en annan.
Därför lämnar jag det här för kvällen. Igen. Som alla kvällar låter jag det ligga kvar och växa fast ytterligare.
i'm so ashamed, och jag ber om ursäkt för blockaden jag kanske orsakar; misstro människor emellan jag inte vill skapa. Jag vill inte vara ivägen, jag vill inte förstöra någonting.
Ja, du är fortfarande så mycket. Så mycket jag inte vill ha, så mycket jag vill förstå, så mycket jag vill klara mig en dag utan att ägna tankar åt, så mycket minnen och så mycket fel, så mycket som gör ont och så mycket som får mig att vilja fortsätta, bara för att jag måste tro att där finns något som är vad jag trodde att du var.
Jag vill bara vara, men inte i detta tomrum, där allt jag känner är skillnaden mellan att vara vid liv och känna sig levande.
I detta tomrum som plötsligt byggt sig själv någonstans mellan köket och livet, där likgitligheten och dess bästa vän passitiviteten tyglar mitt liv, spenderar jag all min tid.
Här märker jag plötsligt att det finns en skillnad mellan att leva och att känna sig levande.
Visst är det uppenbart att skillnaden finns, men att erkänna det, att drabbas av att stå på den sidan man inte vill vara, är inte lika uppenbart.
Indifferensen som bara är. Håglösheten och känslolösheten som kapar både toppar och bottnar är breathtaking på ett oj så jävla obekvämt vis.
Vart tog allt vägen?
Det är inte längre något bekvämt stiltje mellan stormarna; det är förlamande tyst.
Entusiasmen förvann med axlarna jag misshandlade, men samtidigt lutade mig mot.
indignationen upplöstes med leendet där jag tvättade bort alla synder.
Synder? Misstag. Misstag!
Utan vare sig kemiska preparat eller större sorger att skylla på vet jag inte hur man hanterar det.
Om det nu finns något att hantera.
Kanske är det att njuta av tillvaron jag ska göra. Ovanan att inte gå under av saknad eller go crazy av glädje, som båda suger ur kraften ur mig tillsist får denna stagnation att vara kaos.
Det kanske är nu man ska passa på att bara vara.
Vara utan varken topp eller botten.
Sweet, sweet baby. There's confrontations jag inte orkar med. Du är en. Jag är en annan.
Därför lämnar jag det här för kvällen. Igen. Som alla kvällar låter jag det ligga kvar och växa fast ytterligare.
i'm so ashamed, och jag ber om ursäkt för blockaden jag kanske orsakar; misstro människor emellan jag inte vill skapa. Jag vill inte vara ivägen, jag vill inte förstöra någonting.
Ja, du är fortfarande så mycket. Så mycket jag inte vill ha, så mycket jag vill förstå, så mycket jag vill klara mig en dag utan att ägna tankar åt, så mycket minnen och så mycket fel, så mycket som gör ont och så mycket som får mig att vilja fortsätta, bara för att jag måste tro att där finns något som är vad jag trodde att du var.
Jag vill bara vara, men inte i detta tomrum, där allt jag känner är skillnaden mellan att vara vid liv och känna sig levande.
Kommentarer:
Postat av: Pierre
fan Maria du borde verkligen prova på spoken word poesi! du skulle va helt jävla grym på det, blir alltid imponerad på ditt sätt att få text att kännas så levande!
Trackback