as i walk the road of confusion
I'm home.
Sitter i min älskade soffa på storgatan 12C och känner kraften och orken som lyst starkare än solen på två meters håll med son frånvaro, sakta rinna tillbaka. Dock inte till ringfingret som tappat känseln efter att jag burit min packning från bstn till lghtn.
Jag vet inte vad det är. Känseln är borta iallafall. Hoppas på morgondagen.
Det var sommar i helgen, trästockfestivalen, och musiken, människorna och basbullret som fick hela kroppen att vibrera väckte den djupt nedsövda festivalkärleken inom mig. Tänkte fira med ett 4dagars besök på storsjöyran. Hoppas på upprättelse efter åselemarknaden som nog kan klassas som årets hittills största fiasko.
stunderna med tillhörande minnen mitt pessimistiska jag trodde skulle dö lever i allra högsta grad, och nu ville jag skriva på gott och ont, men jag tror nästan bara det är på ont. Iallafall for now.
Skulle behöva återgå till den likgiltiga, tunna och tråkiga vardag för att återfå balansen.
Då jag är i mitt esse, och då jag är vad ELLE berskriver som 'närhetsrädd'.
Då jag håller mig inom mina egenutsatta och rimliga gränser för vad som är tillåtet att utsätta sig för.
Nu på senare år, då Amor bytt ut sina pilar mot automatvapen och skaffat sig en armé är det är underdrift att säga att jag är livrädd.
Visst gjorde pilar jävligt ont om de var missriktade, med 9845397/s skott rakt i tinningen är väl ändå att ta i?
Kanske beger jag mig en sista gång ut och ställer mig mitt på stridsfältet. Vi får se.
Nu ska jag sova bort allt.
För mitt i denna skottsalva så haglar besvikelserna. Om det ändå vore soligt, så man kunde få ett braveheartavslut.
Men nej, en enda, sjukt stor hagelboll falaler från den evigt svarta jävla himlen och träffar mig i huvudet, precis som grisen i flugornas herre.
Nu, kära vänner, är det jävligt synd om mig.