leave my brain alone
Nu har jag landat, i mångubbel bemärkelse.
Bland annat så har jag landat hemma i Vilhelmina. SItter hemma hos mami och har precis ätit opp lite krubb.
Har landat i lägenheten. Första natten avklarad, och jag sov så gott, så gott.
Somnade kring 22 av ren utmattning efter en enormt fysiskt krävande dag. Där och då hatade jag varenda pryl jag ägde, och speciellt soffan och sängen. Men nu så är det ren lycka, alltihop.
Donade så länge jag orkade hålla mig på benen, vilket i kartonger räknat, är två.
Sedan satt jag mig framför TVn och zappade hejvilt mellan alla miljarder kanaler jag saknat de senaste året. Underbart!
Jag och pappa firade med pizza innan han begav sig. När har gått så rasade jag ihop i en av soffdelarna och grät som ett litet barn utan någon anledning. OCH DET VAR SÅ SKÖNT!
Jag var så trött, varenda muskel hade feber, huvudet höll på sprängas och jag kände mig så glad och lycklig.
Den landning som dock är mest värd att nämna är landningen efter senaste ivägsvävandet.
Det blev inte den krashen jag förväntade mig och tur är väl det. En muklandning. Felfri.
Också värt att nämna är att det heller inte blev platsen jag förväntat mig. Fast jag hade många förväntningar. Allt emellan best and worst och det här är ett svårdefinierat läge.
Best, för att det är så mycket, oj så mycket, bättre än worst.
Och worst, för att jag inte har någon aning om var jag är. Ensam i öknen, dock med flera liter vatten. Ensam på havet, i en livbåt; mitt i mörkret, med en ficklampa till hands. Chansen att jag överlever är alltså befintlig, men, MEN! det här är inte rumba.
haha, åh, jag är vilse.
Det kan också vara en mellanlandning snarare än en landing vid destinationsmålet, som däremot ännu är okänt.
Jag vet inte. Kanske är det här det hela tiden var tänkt att jag skulle landa, det vore mest förståeligt. Å andra sidan har saker och ting, på senare tid, visat sig vara högst oförutsägbara, så anledningen till att jag tror att det här enbart är en mellanlanding, är just det; att inget går att förutsäga.
I vis mån tror jag att det här är förberedelser inför den riktiga flygturen.
Att den här lilla ivägsvävningen bara var en provtur och försök för att se var jag är, inför den riktiga ivägsvävningen. Att de senaste veckorna i ett svårförklarat tillstånd är en lång vistelse i en flygsimulator och nu bär det av mot ett riktigt jävla plan.
skit i det här. jag är, som sagt, vilse.
eller näe, jag är inte vilse heller. Jag är bara omtumlad efter landningen som jag inte kan förklara, varken för mig själv eller någon annan.
Jag har landat iallafall. And i like your hands.
I like a lot. I like to like. I like to do a little dance, make a little love, and get down.
But what i like the most is someone.
I like the way this certain someone is making my whole world disgustingly pink and flyffy. And i like the way I use clichés to desribe the way i feel.
I like to lay down close to him, to all the longing his dragging around. To all his dejectedness and emptyness and the feeling that everything is meaningless afterall.
I like his anxious childhood, and his unsorted memories, like pictures piled up.
and i like to be embraced by his warmth, kindness and thankfulness.
I like his smiling eyes in the morning, and i like his phonecalls in the middle of the nights he's not around.
I like his compassion and empathy, i like his humble way of living, and i like every muscle in his body, every freckle, scar and flaw. His imperfect perfection. I like to tickle his back with my fingertips as he's falling to sleep and I like those minutes it takes from that I see his car on the driveway until his upstairs, whit me, closer than anyone ever gets.
i like him. a lot.
asch, ett litet utdrag ur mitt senaste arbete; what do you like?
HAHA!
att sväva kära vänner. Att sväva, landa och inte förstå någonting. That's what this is.
och det liker jag också.
Bland annat så har jag landat hemma i Vilhelmina. SItter hemma hos mami och har precis ätit opp lite krubb.
Har landat i lägenheten. Första natten avklarad, och jag sov så gott, så gott.
Somnade kring 22 av ren utmattning efter en enormt fysiskt krävande dag. Där och då hatade jag varenda pryl jag ägde, och speciellt soffan och sängen. Men nu så är det ren lycka, alltihop.
Donade så länge jag orkade hålla mig på benen, vilket i kartonger räknat, är två.
Sedan satt jag mig framför TVn och zappade hejvilt mellan alla miljarder kanaler jag saknat de senaste året. Underbart!
Jag och pappa firade med pizza innan han begav sig. När har gått så rasade jag ihop i en av soffdelarna och grät som ett litet barn utan någon anledning. OCH DET VAR SÅ SKÖNT!
Jag var så trött, varenda muskel hade feber, huvudet höll på sprängas och jag kände mig så glad och lycklig.
Den landning som dock är mest värd att nämna är landningen efter senaste ivägsvävandet.
Det blev inte den krashen jag förväntade mig och tur är väl det. En muklandning. Felfri.
Också värt att nämna är att det heller inte blev platsen jag förväntat mig. Fast jag hade många förväntningar. Allt emellan best and worst och det här är ett svårdefinierat läge.
Best, för att det är så mycket, oj så mycket, bättre än worst.
Och worst, för att jag inte har någon aning om var jag är. Ensam i öknen, dock med flera liter vatten. Ensam på havet, i en livbåt; mitt i mörkret, med en ficklampa till hands. Chansen att jag överlever är alltså befintlig, men, MEN! det här är inte rumba.
haha, åh, jag är vilse.
Det kan också vara en mellanlandning snarare än en landing vid destinationsmålet, som däremot ännu är okänt.
Jag vet inte. Kanske är det här det hela tiden var tänkt att jag skulle landa, det vore mest förståeligt. Å andra sidan har saker och ting, på senare tid, visat sig vara högst oförutsägbara, så anledningen till att jag tror att det här enbart är en mellanlanding, är just det; att inget går att förutsäga.
I vis mån tror jag att det här är förberedelser inför den riktiga flygturen.
Att den här lilla ivägsvävningen bara var en provtur och försök för att se var jag är, inför den riktiga ivägsvävningen. Att de senaste veckorna i ett svårförklarat tillstånd är en lång vistelse i en flygsimulator och nu bär det av mot ett riktigt jävla plan.
skit i det här. jag är, som sagt, vilse.
eller näe, jag är inte vilse heller. Jag är bara omtumlad efter landningen som jag inte kan förklara, varken för mig själv eller någon annan.
Jag har landat iallafall. And i like your hands.
I like a lot. I like to like. I like to do a little dance, make a little love, and get down.
But what i like the most is someone.
I like the way this certain someone is making my whole world disgustingly pink and flyffy. And i like the way I use clichés to desribe the way i feel.
I like to lay down close to him, to all the longing his dragging around. To all his dejectedness and emptyness and the feeling that everything is meaningless afterall.
I like his anxious childhood, and his unsorted memories, like pictures piled up.
and i like to be embraced by his warmth, kindness and thankfulness.
I like his smiling eyes in the morning, and i like his phonecalls in the middle of the nights he's not around.
I like his compassion and empathy, i like his humble way of living, and i like every muscle in his body, every freckle, scar and flaw. His imperfect perfection. I like to tickle his back with my fingertips as he's falling to sleep and I like those minutes it takes from that I see his car on the driveway until his upstairs, whit me, closer than anyone ever gets.
i like him. a lot.
asch, ett litet utdrag ur mitt senaste arbete; what do you like?
HAHA!
att sväva kära vänner. Att sväva, landa och inte förstå någonting. That's what this is.
och det liker jag också.
Kommentarer:
Trackback