mariakarlsson - my name is called religion

Vissa saker är fortfarande så fruktansvärt svårhanterliga och söndertrasande. 
 Jag vet inte vad det beror på, kanske mitt labila humör? Hah.
Att det har hänt, att det är gjort och inte går att göra ngt åt, till och med att det blev så bra spelar ingen roll.
Trots att jag vet, jag vet, jag vet att allt är glömt och förlåtet, från båda håll, alla håll, så slits alla nervtrådar av och hjärtat slutar att slå.
Jag bara hoppas att det genuina, ärliga och uppriktiga hos honom, hos mig, hos andra låter sanning och realitet vara domare, enväldig härskare. Då behöver inte nuvarande problem fortgå som detta tysta krig där jag sedan länge erkänt mig som Goliat, nedtrampad och död, trots min självgodhet.
Det tog emot, det gjorde förbannat ont, men jag är glad att jag lät stoltheten besegras. Jag hoppas bara att man kan se min vita flagg, som jag vinkat så länge.
Jag har släkt min törst på hans vatten, och funnit nya oaser i denna ständiga öken.
Jag skiter fullständigt i om han stundom förgiftade mig, och jag skämms för att jag slog en drill i hans vatten. Haha.
Att jag nu kan vandra tillbaka och känna tacksamhet för törsten han släckte, och se tacksamheten hos honom för sällskapet jag gav, är mer värt än någon vänskap, än alla förmögenheter, än alla skogar och allt guld.

Men som sagt, ibland trasas liv och lem sönder och jag fattar inte varför det ska vara en dödsynd att inte hålla det hemligt?
Historien går inte att ändra, det vet vi alla, eller hur? Men framtiden går att påverka, och jag tycker att det är fel, så förbannat fel, att låta principer styra och normer tvinga bort något som faktiskt inte skadar någon, utan tvärt om, bara ger mer livsglädje (för att vara lite lagom radikal).
För talades det sanning, vilket det åtminstone gjordes från mitt håll, så ger det mer än det tidigare bara tagits. Att det förstörts och stulits tid och glädje tidigare berodde på missförstånd och ouppklarade, men oh så historiska, företeelser.
Men vafan vet jag. Kan bara tala för mig själv.
Kuk.

Tack gode gud för parallellhandligar; för nya människor; för lifeturnings och för goda vänner.

Och när jag ändå ligger ute och fläker ut hela mit emotionella nät så kan jag ju passa på att dra vidare anekdoter om den mer fysiska (men ändå inte) delen av mitt liv. Det som är lättare att ta på.
  Det finns en oas, som är oj så mycket större och rikare på rent vatten. Ett paradis, typ.
Men jag har hört att nuförtiden, när man inte längre går sexan, så måste man göra allt så jävla komplicerat, så okej då.
Vi tar ett par omvägar, vi går åt olika håll, vi möts igen, vi krånglar till det. Vi kör på det. I'm on, men jag tycker att det är jävligt onödigt.
I grund och botten vill jag bara vara glad och lycklig och kär. typ.